Sjukanmäld för restan av livet typ. Vemodigt, litegrann. Aldrig mer tillbaka. Vad dålig jag är.

"Det var en sådan kväll då man längtar

fast man vet inte vart"

Astrid Lindgren

Igår så fylldes mammas röst av tårar, hon grät nästan. Jag saknade hennes armar runt min lilla kropp, hos henne får jag vara liten. Hon bara håller i och håller om, och jag behöver inte säga nånting hon förstår ändå. Det var måndagskväll. Höst och svart i mitt fönster. Mamma sa att jag var en ängel. Hon frågade om jag inte märkte det själv, om jag aldrig hade tänkt på det. Jag log. Skrattade. Hon sa att jag hade en ängel i mig, så sa hon. Och jag älskar henne. Ängeln i mig. Min alldeles egna mamma.

Är det meningen att man i ångest ska möta livet. Putta ner mig, sparka mig. Tills jag nästan förblöder. För då, då måste jag resa mig trots att jag är halvdöd. På iskall asfalt, blåslagen av livet. Och alla förväntar sig att jag ska vara precis lika stark.

Igår tände jag varenda litet stearin ljus på mitt rum. Jag somnade enklare än någonsin i det här förbannade rummet. Nummer 403. Mina lungor fyllda med rök från rökelser som påminde om Jennie. Och jag låtsas att jag somnade med hennes hand i mitt hår. Som en ängel var hon. Vit i glitter. 

Det är ilska, och gråt och hat. Det är avsky, och vrede. Här kommer jag. Jag river ner. Jag fräter, jag gör ont. Jag är arg.

Jag har fastnat i ångest och panik.

Alla känslorna tar vid.

Jag skriker i väggar av tragik.

Jag har förvandlats till ett lik.

Ingenting känns direkt bekvämt just nu, kanske för att förändring aldrig är det.