Du får fria händer den här gången sa han. Skriv vad du vill, hur du vill. Okej sa jag. Och tänkte på livskris och världskrig. Och jag vet inte alls vad jag känner inuti. Jag lever på impuls. Ett liv utan hämningar.

Jag springer gator upp nästan hela tiden. Och någon frågade mig vad jag tycker om den här staden, dom här midnattsgatorna. Och jag älskar det så mycket och jag hatar det på samma gång. Varenda litet avtryck här är på riktigt. Jag har skrattat och gråtit och skrapat knän i asfalt här. Kastat glasflaskor i betong, ramlat ut och ramlat in. Blivit kär och lämnad, sårad och trasig. Kramat gamla vänner, kysst nya. Och jag kan inte annat än att medge att allt är så vackert, så svårt men så fint. Tack för att saker går sönder ibland. Tack för min älskade syster och min älskade bror. Tack mamma och pappa. För allt jag fick se, allt jag lärde mig. Tack livet för att du gör som du vill ibland. Tack för att jag hamnade här. Bland dom här själarna. Jag sitter i uppehållsytor och skrattar mest hela dagarna, smygröker på förbjudet område, och dricker starkcider en valborg. Tack för Debaser i Stockholm. Tack för musik. Håkan Hellström och the cure. Och tack hela livet för att det är så svårt och fint nästan hela tiden. Hela helgen dansade jag bugg till dålig musik, drack finsprit hos en fin vän, blev lite kär i Little May, och ännu lite kärare i mina vänner. Hela helgen bara fanns jag, skrattade mig lycklig nästan hela tiden. Bara blundade, följde med, sjöng med.

Människor här frågor om jag verkligen är lycklig nu. Och jag vet aldrig vad jag ska svara, hur är man lycklig. Skyller allting på mediciner och terapi. Det känns lite förbjudet att glädjas åt allt det här som finns. Det känns lite förbjudet att skratta till vacker musik när det finns så mycket fult överallt. Jag längtar tillbaka till den jag var då, är redo att gå tillbaka dit igen. Till att vara någon som tror på en massa bra saker, som gör en massa bra saker. Som hoppas och drömmer mest hela tiden. Det pirrar lyckligt i min mage nästan hela tiden nu. Som om jag längtar efter någonting stort. Som om jag slår gnistor och glöder lite mer än förr. Men så frågar nån om han är kvar, hur jag känner och vad jag tänker. Var tyst. Jag försöker glömma namn och fina stunder. Försöker glömma hans röst och hur han luktade. Drömmer att jag somnar i hans famn ibland. Tryggt och lugnt. Vaknar. Förtvivlad. Men sånt där går ju över säger dom. Men det bara brinner, bultar och blöder. Och så dör en del av mig. Och sen ska jag försöka leva igen, försöka andas. Lugnt. Tryggt. Och jag klarar mig, det vet jag. Det är så mycket fint här redan, runtomkring mig. Jag är orolig för dig, säger dom. Men jag kan inte låta bli att vara sån. Jag vill leva på gränsen till att inte leva mer. Leka med eld mitt i nätter, klättra högt, råna banker, sjunga allsång med främlingar, hoppa på bussar till okänd hållplats. Tack för hjälp. Tack alla eldsjälar. Tack musik. Tack alla sorger och bedrövelser. Tack min gitarr och alla fina album. Tack cigaretter och sommarnätter. Och så slår klockan 02.00 en söndagskväll och jag är glad att imorgon är en ny dag. Glad att det finns ännu mer att göra. Att det är fest nästa helg. Sommarlov. Att jag träffat Ronja och Mirjam. Att Jennie och Ella finns. Och Amanda. Alldeles runt hörnet. Glad att det finns liv, glad att jag lever. Och att det luktar varm sommarnatt på balkongen en söndag i Juni. Du är speciell, som en ängel. Så säger mamma ganska ofta och stryker min kind. Jag älskar henne. En sen kväll i Maj, under sensommar, när löv faller, kyliga vinterkvällar, idag och imorgon. Föralltid. Och så viskar hon jag älskar dig också. Tårar sakta sipprandes för trötta kinder. Och jag tänker att det vackraste jag vet är jag älskar dig med gråten i halsen. Tack.