Det börjar rinna över nu. Saker som har legat och väntat på att få kännas känns nu och jag visste att det skulle bli såhär. Känslor kvävs, jag känner ingenting och plötsligt känner jag allting, jag är ett vrak, igen. Jag har inte haft sån här enorm ångest sen jag dränkte mina sorger i alkohol och sex, repeat. Jag är så ledsen för att min student blev fiasko och för att jag inte kände nånting när the Cure klev på sen. Så ledsen för att jag inte är någon man vill ha. Och för att jag lever än idag. Gör mig en tjänst och bara slappna av, sa han. Jag försöker. Jag har försökt i år nu. Jag är så ledsen för att jag aldrig i hela mitt liv känt mig hemma nånstans i hela världen. Så ledsen för att det enda jag vill är att krypa upp i mammas famn och gråta i timmar. Du är en ängel, säger hon. Vi åt middag med bekanta förra veckan och jag kämpade febrilt emot pulserande tårkanaler. Bra att man kan prata för sig, sa hon. Vad tyst du är, säg nåt, sa hon till mig. Och jag mumlade något obegripligt till svars och tänkte att här tar det slut. Här måste det ta slut. Vem vill ha någon som inte kan prata för sig. Varför skulle nån överhuvudtaget välja mig. Förlåt älskling för att jag ligger här. Jag är så ledsen för att ingen tagit mig på allvar. För att ingen frågat om vad som hände och vem som gjort vad, vem som tagit vart. För att du inte ens vet att det hände i kvarteret här runt hörnet. Lägenhetshus. Trappuppgång. Högsta våningen. För att ingen vet att de män som jag fortfarande träffar på ibland är några utav dem som tog på mig trots att jag sa nej nej, jag vill inte. Hej. Kram. Hur är det med dig. Hejdå. Hoppas vi ses nån dag. Jag har blivit våldtagen, suckar jag. Jaha vad jobbigt, vet du vad jag har gjort idag. Nej. Berätta. Snälla