Jag tänkte att jag skulle våga det här året. Inte vara så rädd för att göra sånt som är rätt och påriktigt. Jag tänkte att jag skulle bli glad här. Och utesluta sånt som är ärr, sprit och dårar. Men likförbannat längtar jag efter sånt som är olagligt. Likförbannat vill jag råna en bank, äga en pistol och ha en skåp fullt med piller. Likförbannat önskar jag att jag dör när jag är 27. Likförbannat önskar jag mig slag och sparkar i gränden en lördagsnatt. Inte konstigt att det är svårt att älska mig. Inte konstigt att det är svårt för mig när jag önskar mig någon arbetslös som röker hasch klockan 3 en fredagsnatt. Jag vill bli skjuten i hjärtmuskelaturen och överleva ändå. Jag vill drunkna i nån äcklig å, men fortfarande kunna stå. Inte konstigt att jag är så svår. Älskling. 

Det gör alltid ont att höra den man älskades namn, suckade jag. Förlåt, sa pappa. Det var inte meningen att göra dig illa.

David Bowie dog häromdagen, och Lemmy dog häromveckan. Vi tappar dom en efter en. 

Jag började skolan igen, jag gick tillbaka till att somna mitt på dan. 

Hittade nån. Men mig kan man inte bli kär i. Mig kan man inte känna någonting alls för.

Mormor saknar mig, det var krismöte på skogskapellet och pratcafé för alla kämpar. Jag gjorde ingenting åt det. Jag åkte hem, rökte på balkongen, grät till nån dålig låt och skrattade åt nån komiker som skämtade om parmiddagar. Skäms, skäms, skäms. För att jag inte är Katitizi eller Olof Palme, eller någon inspirationskälla överhuvudtaget. 

Letar efter någon att älska i dunklet av discolampor och discoljud. Nån som en gång sa hej för första gången. Nån som tog allt, sparkade och stampade. Snart finns väl ingenting kvar. Svårt att vakna, svårt att somna. Snälla inte igen. Inte trasig igen.