Jag behöver skriva någonting lika långt som härifrån till en annan plats någon annanstans. För att jag läste hur fin den här helgen skulle bli. Men jag vet inte rikitgt om jag tror på nånting överhuvudtaget. För jag ville gråta mest hela tiden. Som en lite för känslig en. Kände mig så liten, och så ingenting som man bara kan känna sig. Och jag är så rädd för att falla dit igen. Så rädd för att gräva ner mig i täcken och inte våga röra ens ett lillfinger längre. Så rädd för att vara ensam, och livrädd för baksidan på din bil. Det är svårt det där. Hur rädslan alltid tar vid. Det blir mörkt redan vid 6 nu, förra veckan vid 7. Sen blir det jul, och lov och nångonting annat. Det vill jag inte, jag vet inte vad vi två är då. Jag vet inte ens om vi finns då. Ibland tänker jag att jag har all tid i världen och sen tänker jag att inte ens världen har all tid och jag är bara en väldigt liten bråkdel av allting som rör sig. Ja nästan ingenting faktiskt. Hur kan det göra så ont i något så obetydligt och litet så det inte ens syns från en annan del av universum. Det kanske är såhär det ska kännas. Som om jag väntar på att nåting ska krossa mig igen och igen och igen. Och sen så tycker jag om att leka med livet. Jag tycker om svarta nätter, ensam i en mörk skog. Jag tycker om för full, med ärr i handleder. Och jag tycker om stora motorvägar, där bilar kan köra över mig. Det bara är så. Det känns så. Hjärtklappning. Det kommer krossa dig igen och igen och igen. 

Vi åkte bil genom höst igår. Det är fint sa han. Och jag tänkte att det är konstigt det där. Hur allting kan vara så vackert när allting dör. Och så tittar jag på honom i smyg hela tiden, för att han har konturer likt de vackraste jag vet idag. Som horn i guld som inte finns egentligen. En saga liksom och jag håller andan. Det finns ord för fina för oss två nu. Men man tynar bort om man håller andan för länge älskling, jag försöker verkligen. Jag håller dom fångna bakom galler i revbensburen. Sålänge.

Trött på politiker, sviniga vindunkar och allt annat egentligen. Fortfarande rädd för att du ska lämna mig. Men egentligen så spelar det ingen roll för mig, det viktigaste är att jag hade dig. 

Imorse vinkade en man till en katt på högsta våningen. En stängd pizzeria. Instängd. Isolerad. Inskränkt. Där uppe var jag, för 100 år sen. Relativt dåliga tider. Instängd. Ekanda rum. Jag läser, med hennes bifall. Synonym till hennes goda minne. Det är så.

Jag är svart och vitt ibland. Ibland nånting däremellan eller intill. Ibland är jag sol och utslagna blomknoppar. Det varierar det där. Lite som morgon helt plötsligt är kolsvart natt du vet. Idag pratade vi om livets byggstenar. Om vad som är viktigt och inte viktigt alls. Och jag orkade inte lyssna, för jag tror inte på mallar, ramar, fyrkantiga rum. Mest så tror jag på musik faktiskt. Och att man får hålla nån hand ibland. Det räcker nog så. Resten är sunt förnuft. Man väljer själv hur högt man lever. Hur skitigt det är och vart man dansar naken. Igår var fint. Som alla andra gånger med honom. Som att få ligga nära en ängel i timmar. Han är fin, och varm och så kramar han mig tills jag kan andas igen. Du är snäll tycker jag. Jag försöker iallafall. Jag tycker så mycket om dig. Det är enkelt egentligen, som ett paradis för oss två. Sen kom höst, och folk frågar vad jag tänker på. Jag tänker på vinter, på snö och på mina bästa vänner, arenan och änglar ibland. Folk frågar hur jag mår. Jag mår bra, du kanske inte tror det, det finns ärr som visar på bedrägeri i såna här tider. Men jag har mitt rum, så många fina själar, jag har honom, och musiken och nånting jag tror på. Jag läker älskling. Bara det finns platser kvar som är detsamma som från början. Det blir liksom fint så.