Minusgrader

Senaste inläggen

Av Rebecka Williamson - 16 december 2020 15:55

hej.


Skriv inte, sa han. Det enda som hållt mig levande ska dö. Det sista farmor sa. Sluta aldrig skriva nu.

Tre hårda smällar i väggen. Jag håller för hans öron. Var det såhär det kändes. Alla hårda smällar i väggen. Jag har hört dom så många gånger förut. Mamma skriker. Han smäller. Förlåt förlåt förlåt. Förlåt för hårda smällar. Förlåt för mina tårar mot din rena lilla kropp. Du grimaserar men somnar om. Älskade. Jag lovar, lovar, lovar att du aldrig mer ska få känna på allt som jag kände då. 

Av Rebecka Williamson - 4 januari 2020 15:32

Lördag till lördag. Mjuk päls mot min handflata. Varmt. Tryggt. Andetagen under min hand avtog. Nu är han borta sa hon och lämnade rummet. Jag borrade in mitt ansikte i din päls. Tog ett sista andetag och lämnade det hos dig. Sov gott nu lillebror, tack för allt du va för mig. Han va den lilla tryggheten i allt som inte var det. Inom fyra väggar kom han gåendes. Han hade ständigt jour, jobbade vaken natt i barnrum där ångesten närsomhelst kunde göra sig påmind. I pojkrum till flickrum fick vi lov att kväva gråt i mjuk päls som luktade allt annat än ångest, tack för det.
Från veterinärklinik till människoklinik. Där ligger hon. Armar tunna som ben på en streckgubbe. Jag sneglade hela tiden på det gråa håret som fanns kvar på huvudet på den kropp som förlängesedan tagits av cancern. Vi vakar över dig tills du dör farmor. Jag hoppas att hon inte är rädd grät pappa. Jag torkade tårar och kämpade febrilt för att hålla tillbaka mina egna. På nyårsnatten färgade fyrverkerier himmelen, hon överlevde iallafall årskiftet sa jag. Men i hallen samma natt så öppnade pappa dörren, nu har hon somnat in sa han, rösten skar sig där i den becksvarta hallen på backberget.
I somras satt hon i trädgården. Hejdå Rebecka och lycka till nu sa hon. Jag såg i hennes ögon att hon visste, att det var hejdå på riktigt nu. Jag har googlat ?när lämnar själen kroppen?. Och jag har funderat. Gör det ont i dom om kremationsugnen tar dom redan idag? Jag vet inte. Jag hoppas att det går bra nu. Trots allt. I himmelen och på jorden eller vart man nu än tar vägen. Tack för allt

Av Rebecka Williamson - 14 januari 2019 13:08



Vännen min. Att du snart inte längre finns runt hörnet skrämmer mig så mycket. Vännen min som alltid höll i och höll om. Vännen min som sa det där är ingen bra idé. Tack för att du har räddat mig från så mycket hjärtesorg. Tack för alla killar du hatat på. Tack för alla tårar du torkat. Alla danser du dansat. Tack för att jag fick växa upp med dig. Tack för att du tog studenten med mig. Tack för att du är du. 


 

Av Rebecka Williamson - 14 januari 2019 12:54



Jag kan inte rå för det älskling. Kan inte rå för att jag sjunker ihop vid frukostbordet. Kan inte rå för att jag blir stum. Konstig. Jag är inte särskilt ledsen egentligen. Bara fast i gamla mönster. Fast i att det ska göra ont. Jag smakar på orden, det känns ingenting egentligen. Det är du och jag nu. Jag är här för jag vill. 


 

Av Rebecka Williamson - 11 januari 2019 23:57

Det är snart slut nu. Del ett. Idag samlade jag ihop mina sista saker på jobbet. Samlade ihop ett halvår av ren och skär lycka och packade ner i min väska. Tittade till dom små människorna en sista gång innan jag stängde dörren en sista gång och önskade med hela mitt hjärta att det går bra nu. Att dom klarar sig. Dom små människorna. Dom har varit ren och skär lycka för mig i allt det där som inte är det. Jag önskar att det går bra nu. Att dom växer och blir stora såsom jag växte av dom. Idag skrev vi en lista över det sista som ska göras innan allt är historia. Alla skavsår, alla tårar jag torkat alla smutsiga lakan. Att lämna det här är någonting jag har drömt om sen jag gick sönder där i höstnatten. 2013. 2013 när jag träffade honom. Han som under flera år höll mig precis ovanför ytan. Han som jag älskade så våldsamt och så mycket. Vi grät alltid tillsammans. Vi gjorde alltid slut tillsammans. Och det gjorde så ont i oss båda. Så ont att jag än idag kan minnas hur det kändes som att hela jag gick sönder. Hur det kändes som att hela vi gick sönder. Älskade stad. Älskade musik. Älskade. Jag kommer sakna så det gör ont ibland. Och ibland inte sakna alls. Jag måste åka nu. Det finns ingenting kvar här för mig. Allting är försonat med all min sorg. Allting jag ser gör ont nånstans i mig. Allting jag ser påminnar om någonting som har brutit ner mig. Jag behöver nya historier. Nya sagor att berätta. Nytt liv. Nya äventyrer. Jag tror att nästa stora äventyr är att bli mamma. En liten människa. Någon att hålla fast i. Någon att älska. Vi får se. Kanske kommer jag dit med. Men först flytta. Först överleva lite till. Bara lite till.       

Av Rebecka Williamson - 11 januari 2019 23:14


Äntligen har jag ett tangetbord framför mig igen. Mina fingrar har kliat i tre år nu. Äntligen får jag utlopp för alla mina känslor i bokstäver igen. Min överkänslighet. Mitt svaga jag. Som ingen rikitigt trodde var jag. Minusgrader heter jag nu eller aprilbarn. Någonting som låter fint, ord som jag tycker om. Om sex dagar flyttar jag. En annan stad. Ett annat liv som jag inte vet nånting om egentligen. Från ett inarbetat mönster till någonting som kanske känns lite mer i mig. Jag tänker fortfande mycket på parkbänken i stan, tänker mycket på förgågna kärlekshistorier, tänker fortfande mycket på vin och poesi, tänker fortfande mycket på det mesta faktiskt. Vem är jag om jag inte är svart och svår. Om jag inte är tragik och panik. Jag vet inte längre. Vet inte om jag är vuxen eller barn. 


 

Skapa flashcards