Minusgrader

Alla inlägg under mars 2015

Av Rebecka Williamson - 22 mars 2015 23:38



Skriv. Jag läser gärna, sa han. Ingen förstår det här sa jag. Men jag försöker väl ändå. Som allting annat jag fösöker med hela tiden. Ligger precis vid vattenytan i såna här dagar. Rädd för att slukas och drunkna. Jag har varit så nära många gånger. Trött på att tappa andan, trött på att det gör ont trött på att vara trött. Blir glad av just like heaven och Robert Smith. Av armar runt min trötta kropp och att somna på hans arm. Tänkte på hans läppar häromdagen. Blundade och tänkte att dom var mina på riktigt och att dom kysste mig lite överallt. Undrar så ofta när jag ska ge upp. Kämpar och kämpar hela tiden utan att ha någonting att kämpa för egentligen. Du vill ju inte prata med mig. Jo. Och så kallade han mig sin utan att tänka på det. Och jag blev alldeles varm och tårögd. Kanske är jag bara trött. Men när slutar man att vara trött då. När finns det plats för andetag tillräckligt stora att leva på ett tag. Jag längtar till sommar och iskallt vårvatten i april. Efter livemusik och nätter lika lyckliga som förr. Tänker att jag behöver någon annan. Men det går inte älskling. Jag är hellre ensam än lycklig med någon annan. Förlåt, för att jag gör saker så svåra. Förlåt för att jag är kär i dig. Förlåt för att det är såna tider nu. Jag lovar och lovar att jag ska bli frisk snart. Försöker och försöker hela tiden. Egentligen tycker jag att så mycket är vackert. Som att åka bil utan tak i midnatt, gator som går från iskalla till vårvarma, full i en konsertlokal. Förut kunde jag sträckläsa böcker i timmar, jag kunde predika om hur fint och vackert allting var, jag brydde mig om saker som mig själv och alla runtomkring. Nu vaknar jag knappt, ligger under täcket, runtom väggar helt ner kladdade av ärr. När det börjar bli mörkt går jag ut. Sitter på midnattsgator i timmar och drömmer om en massa fina saker. Röker lucky strike och dränker ångesten i tårar. Försök att andas. Jag vet inte om jag vågar. Det här är jag nu. Ångesten, paniken, svart och svår. Allt jag vill är allt jag inte får. 



Av Rebecka Williamson - 16 mars 2015 00:18



En sån kväll. Önskar att varenda billjus och varenda litet fotsteg i den här stan vore hans. Jag hatar att jag älskar dig som Håkan sa

Av Rebecka Williamson - 11 mars 2015 21:26



Hon är nere på botten nu. Psykisk ohälsa. Hon där. Vänta in henne är ni snälla. Hon orkar inte springa mer. Det blir min uppgift, sa hon. Och så väntas en massa meningslösa råd igen. Som aldrig aldrig blir verklighet. En klapp på axeln. Vi ordnar det här tillsammans, det blir bra jag lovar jag lovar jag lovar. Tack tack tack för lögner. Och idioti. Allt jag önskar mig är att något matar mig med vin, skrattar och säger att ikväll så röker vi lucky strike och går på konsert. Tack tack tack. 



         



Av Rebecka Williamson - 10 mars 2015 13:39



Längesen känslor blev på papper nu. Längesen känslor överhuvudtaget kändes nu. Det mesta bara ligger och trycker på. Väntar och väntar. Tillslut går det inte att vänta mer. Och då bryter jag ihop. Ligger i fosterställning på mitt rum. Kan inte andas. Kan nästan ingenting. Andetag trycker på inifrån. Försöker ta sig ut hela tiden. Jag håller på dem. Vill inte att det ska komma för mycket på samma gång. Då bryter jag ihop. Och förstör igen. Förstör alltid. Igen och igen och igen. Jag längtar efter så mycket hela tiden. Längtar efter någon bara någon som kommer hit ibland och lägger en arm runt mig, jag längtar efter mamma, och livemusik, the cure, Håkan, sommarnätter som är lyckliga på riktigt, skönlitteratur, vin och allt sånt där som gör en lycklig. Livrädd att allt jag längtar efter ska dunsta och försvinna. Då finns nästan ingenting mer. Nu är jag bara instängd. Går på samma gator. Samma stad. Samma platser. Samma andetag. Ingenting nytt. Kämpar allt jag kan för att känna nånting annat än det här. Känna någonting annat än samma midnattsgator. Jag brinner upp hela tiden, gör sånt som kan göra illa och som oftast även gör. Jag tänker att om jag går på fler konserter så kanske jag blir glad. Men jag kommer mig inte för nånting alls längre. Blundar, super, pratar, gråter och dör nästan hela tiden. Kanske är det så att jag redan känt allting man kan känna, aldrig känna mer. Bara känna sånt som känts förut fast inte lika starkt mer. Svart och svår. 



 



Skapa flashcards