Håll om när ingen ser, för jag orkar inte mer.

Och älskade älskade du. Säg att du vill ha mig just precis nu.

Synkroniserade hjärtslag.

Dina andetag.

Läk mina sår.

Vackraste.

Din hand i mitt hår. 

Och sen tog vintern mig. Långt bort och ingenstans. Tillbaka igen. Jag ramlade in och ut. Ibland glad. Den vintern hände allting och ingenting. Tom. Och jag ljög om jag sa att jag mådde bra. För jag mådde aldrig bra. Där fanns för mycket att längta efter. Sakna. Så jag stängde in mig och tänkte istället. På allting och ingenting. Min blick tom över en stad långt bort och ingentstans. Och jag tänkte på saker som att jag älskar dig. Jag älskar dig. Jag älskar dig. Och jag ljög om jag sa att jag mådde bra. För där fanns för mycket att längta efter.

Jag gräver ner mig.

Levande begravd.

Jag vet inte om jag vågar mer idag.

Så jag gräver ner mig.

Levande begravd.

Det är tragiskt att jag är jag.

Det var allvarligt men fint. Som om det var vi nu, på riktigt. Den kvällen slutade med ungdomar som fallit i förälskelse med kärleken och varandra. Ungdomar som lovade i tystnad att alltid hålla kvar. Aldrig släppa taget. 

Det går över. Säger dom iallafall.