Du är hybrid sa han. Ja kanske det tänkte jag och tänkte att det nog är en bra sak att va.
Jag åkte buss genom höst idag. Det var fint. Jag grät lite och kämpade febrilt för att få tårar att sluta rinna när en tjej pratade med mig. Jag tänkte att jag har aldrig velat stanna kvar och lämna en plats så mycket på samma gång. Hur mår du? Bra. Fast tårar rinner och rinner. Jag kan snart fylla ett badkar älskling. Jag vet inte om det är olycka eller lycka som drabbat mitt hjärta. Eller vad det är som gör att jag gråter. Kanske pustar jag ut. Kanske är min kropp slut. Efter allt det fina som blev efter år av utmattning. Oroa dig inte älskling. Jag är sån här. En dyster melankoli. Jag vet inte om det är något dåligt. Jag har aldrig sätt det så aldrig riktigt tänkt att det inte får vara så. Jag bryter ihop, skriker, bankar, gråter. Som en vulkan av fina och fula tankar som gör det ohanterligt att bara stå stilla och känna efter, tänka efter. Jag flyr alltid. Inte för att jag är feg och ger upp utan för att jag behöver något slags utlopp för allting som känns i mig. Fyra väggar räcker aldrig till när jag blir sån där. Därför flyr jag. För att det är så mycket enklare att tänka allt det där om stjärnhimmeln står ovanför mig och lyssnar. Det låter kanske galet. Men jag älskar det ibland. För att det känns i mig så starkt och så mycket. Jag har alltid älskat sånt som känns starkt och mycket. Förlåt mig för att jag inte är den du vill att jag ska vara. Förlåt mig för att jag gråter i kudden mitt natten. Förlåt mig för att jag allt för ofta kommer krypandes upp i din famn. Förlåt mig. Men jag har aldrig haft någon som jag älskat så som jag älskar dig. Förlåt mig. Men det är du som känns i mig. Det är du som får någonting att överhuvudtaget kännas i mig. Som lättnad och panik på samma gång. Jag är så rädd för att vara lycklig men så lycklig att jag blir rädd. Det är så skrämmande att veta att om jag ramlar nu så ramlar du med mig. Det är så skrämmande att veta att jag inte längre behöver klara allting själv att jag ibland får för mig att jag måste påminna mig själv att ingenting är förevigt. Jag är så rädd att förlora så rädd att inte vara perfekt att jag ber om ursäkt i mitt huvud gång på gång att jag tillslut inte orkar be om ursäkt mer. Jag låg i fosterställning på ditt golv idag. Bara låg där och grät och hulkade efter luft och tänkte på allt jag vunnit och förlorat. Tänkte på allt jag har nu. Tänkte på hur du luktar och hur du skrattar. Och grät för det istället. För att jag funnit någon som gör mig så lycklig att jag glömmer bort vad jag heter ibland. Vad gjorde du med mig. Jag var ett vrak, en ruin den där decemberkvällen när vi träffades. Hade konsumerat alkohol i mängder i flera månaders tid, ristat rakbladssår i handleder i halvår. Och så stod du där i decembersnön och jag blev kär. Bestämde mig bara. Att nu slutar jag. Och istället för att unna mig ärr längst handled så unnade jag mig många timmar i dina armar. Tack älskling. För att din kropp gjorde min hel. Tack älskling för att sår blev ärr och för att mitt hjärta sakta blev helt igen. Tack för att du skrev jag älskar dig längst min arm i april. Tack för att du tog mig med i din bil till Norge och visade mig sånt som är så vackert att det är svårt att beskriva med ord. Tack för alla kvällar och nätter framför maraton av filmer. Tack för alla gånger du sagt att jag är vacker och för alla gånger du håller min hand. Tack för att du lagade allt det där som alla andra gjorde sönder. Jag älskar dig för det. 

Tack älskling. Du har lagat allt det där som alla andra gjorde sönder. Och jag älskar dig för det. 

Varför gör du såhär. Frågade han. Höstens första dagar kröp allt närmare i år. Det blåste ute. Kylan bet i mina fingertoppar och ja satt lutat mot busskurens väggar. Väggar där oskuld efter oskuld ristat in ord med knivar. Ord i hjärtat. Ord längst handled. Och han sa att han saknat kärleken. Höstmånad. Slaktmånad. Vintermånad. Varför gör du såhär. Jag vet inte. Jag vet inte alls faktiskt. För att jag hatar när saker känns bra. Jag hatar hatar hatar när saker är lugnt. Lugna och bra saker känns inte i mig. Jag måste gråta och skrika minst en gång i veckan. Måste slå och sparka minst två. Dumma tjej. Förlåt. För destruktiv. Förlåt för drama queen. Jag bara blev sån. Han sa att han saknat kärleken. Skrik, skrik att du saknat mig. 

Jag tänker att jag måste vara tyst nu ett tag för att inte bli åskmoln och regnskurar. Förlåt. För att mitt huvud skapar tankar snabbare än du hinner blinka. Förlåt för att mitt hjärta är så svagt och svårt att jag blir dum i huvudet ibland. Jag är psykiskt sjuk älskling. Psykos. Jag skriker, bankar och slår.

Vi blir aldrig någonting, sa han. Psyket, sa han. Psyket. Ja tänkte jag. Vad finns där. Psyket. Och så låg jag vaken den natten och tänkte att han nog har rätt. Vi blir aldrig någonting. Aldrig aldrig. Någonting alls.