Och om någon hade frågat så hade jag sagt att jag saknar dig, och att det gör lite ont ibland.
Och så hade jag skrattat och tänkt på oss två i vårnatt, berättat allt jag kan.

Min blick ner i midnattsgatan, jag tänker att jag ingenting hann.
Och alla himlens stjärnor blev stenar, och jag gick hem igen, olycklig som dig fann.
Jag blundar och tänker att du nog är han.

Det fanns dom dagarna då jag älskade att bara sitta och se på.

Dina ögon dom skrattade och jag älskar dig så. 

Mars, vårmånad. Det började ljusna, kvällarna blev längre. Och jag blev lyckligare. Det regnade kärlek, och det började äntligen kännas lite. Livet blev livet, och lite av det som gjorde mig ensam försvann. Alla stenar började sakta bytas ut mot fjärilar, och jag skrattade lite mer på riktigt än förut. Den månaden hann jag lite för mycket, men jag längtade aldrig bort där ifrån. Från allt som fick mig att känna något annat än det här. Jag var lycklig ibland. Som när jag sprang genom ett centrum berusad på alkohol, och som när vi ramlade fram en vårnatt, och som när jag vaknade med din hand i mitt hår. Alla dom kvällarna som du höll hårt om mig, jag tror att jag tyckte om dig. Det regnar ute, det slår hårt mot fönstret i mitt rum. Jag är själv ikväll, inte ensam bara själv. Och jag älskar regnet, hur det slår och hur jag tittar på. Och när det slutar så blir det tyst. Nu finns bara mina andetag kvar, och jag ler lite. Släpper inte taget. Inte än på ett tag. 

Ute fanns ingenting

Här fanns ingenting

Ingenstans fanns nånting

Bara jag och tunga andetag

Stjärnor på en natthimmel

Och jag önskar dig