Jag vill ha choklad, konserter och på tok för mycket rödvin. Cigaretter på en balkong med likasinnande. Såna som odlar skägg, samlar på vinyler och tror på en massa fina saker som ost och kängpunk. Men jag kommer nog dit, jag tror nog det.

Har googlat på depressioner och panikångest. Grävt mig djupt ner i andras problem, försökt analysera, summera, räkna ut. Studerat en blond liten flicka på en nattbuss. Undrat vad hon gjort där just då. Började tänka på saker som förstör en inifrån. Jag har gråtit tårar i panik i blge centrum. Tidig natt i oktober. Hoppats på att allt det där tunga skulle lätta om jag rusade fram och tillbaka längst gatan. Det måste sett tragiskt ut. Jag var tragisk. Lyssnade på kent. På högsta. Utan dina andetag. Rökte 10 cigaretter på rad. Hoppades på en smärtsam och långsam sjukdomsdöd. Jag är så trasig nu mera. Som om bitar av mig har lossnat. Som om det hela tiden pulserar blod ut från min flickkropp. Som om jag sakta blir svagare. Förblöder. Men det ordnar sig, jag har ju alltid varit glad. Faktum är att jag börjar tvivla. Det här kanske inte blir bra. Ärr blir för många, jag blir slut. Håll ut.