Lördag till lördag. Mjuk päls mot min handflata. Varmt. Tryggt. Andetagen under min hand avtog. Nu är han borta sa hon och lämnade rummet. Jag borrade in mitt ansikte i din päls. Tog ett sista andetag och lämnade det hos dig. Sov gott nu lillebror, tack för allt du va för mig. Han va den lilla tryggheten i allt som inte var det. Inom fyra väggar kom han gåendes. Han hade ständigt jour, jobbade vaken natt i barnrum där ångesten närsomhelst kunde göra sig påmind. I pojkrum till flickrum fick vi lov att kväva gråt i mjuk päls som luktade allt annat än ångest, tack för det.
Från veterinärklinik till människoklinik. Där ligger hon. Armar tunna som ben på en streckgubbe. Jag sneglade hela tiden på det gråa håret som fanns kvar på huvudet på den kropp som förlängesedan tagits av cancern. Vi vakar över dig tills du dör farmor. Jag hoppas att hon inte är rädd grät pappa. Jag torkade tårar och kämpade febrilt för att hålla tillbaka mina egna. På nyårsnatten färgade fyrverkerier himmelen, hon överlevde iallafall årskiftet sa jag. Men i hallen samma natt så öppnade pappa dörren, nu har hon somnat in sa han, rösten skar sig där i den becksvarta hallen på backberget.
I somras satt hon i trädgården. Hejdå Rebecka och lycka till nu sa hon. Jag såg i hennes ögon att hon visste, att det var hejdå på riktigt nu. Jag har googlat ?när lämnar själen kroppen?. Och jag har funderat. Gör det ont i dom om kremationsugnen tar dom redan idag? Jag vet inte. Jag hoppas att det går bra nu. Trots allt. I himmelen och på jorden eller vart man nu än tar vägen. Tack för allt