Jag kanske borde tro på saker litegrann ändå. Som att solen skiner och att det faktiskt är vi två. Jag kanske borde sluta med en del, säga hejdå till saker och människor. Jag vet inte, men det kanske är så. Jag kanske borde lita på och känna lite oftare. Jag hoppas det, jag vill att det ska gå. Man vill ju vara så mycket hela tiden. Utanpå och inuti dig. Fingertoppar ryggrad

Det sjöngs om sommar i November, om kaos och panik, om miljontals stjärnor och om kärlek och tragik. Den sommaren, dom nätterna, ljusblåa dagar. Ja det var fint, jag vet. 

Allt jag önskade mig den kvällen var din hand i min och sönderskurna armar. 

Och jag tänkte i natten

att jag måste ha världens längsta tålamod

som envist hänger kvar

för jag verkar aldrig glömma vem du var.

Och sen tänker jag.

Jag är färdig här.

Det är slut.

Jag är slut.

Jag orkar inte.

Men så kommer tårar

och jag tänker att hur ska jag nånsin kunna avsluta något, 

som inte ens hunnit börja.

Saker brukar bli bra,

var det nån som sa. 

Jag tänkte på fina saker, som att jag älskar dig. Håller hårt i trä, vill inte gråta, inte här. Inte just då, helst inte alls. Aldrig egentligen.