Hon är nere på botten nu. Psykisk ohälsa. Hon där. Vänta in henne är ni snälla. Hon orkar inte springa mer. Det blir min uppgift, sa hon. Och så väntas en massa meningslösa råd igen. Som aldrig aldrig blir verklighet. En klapp på axeln. Vi ordnar det här tillsammans, det blir bra jag lovar jag lovar jag lovar. Tack tack tack för lögner. Och idioti. Allt jag önskar mig är att något matar mig med vin, skrattar och säger att ikväll så röker vi lucky strike och går på konsert. Tack tack tack. 

Längesen känslor blev på papper nu. Längesen känslor överhuvudtaget kändes nu. Det mesta bara ligger och trycker på. Väntar och väntar. Tillslut går det inte att vänta mer. Och då bryter jag ihop. Ligger i fosterställning på mitt rum. Kan inte andas. Kan nästan ingenting. Andetag trycker på inifrån. Försöker ta sig ut hela tiden. Jag håller på dem. Vill inte att det ska komma för mycket på samma gång. Då bryter jag ihop. Och förstör igen. Förstör alltid. Igen och igen och igen. Jag längtar efter så mycket hela tiden. Längtar efter någon bara någon som kommer hit ibland och lägger en arm runt mig, jag längtar efter mamma, och livemusik, the cure, Håkan, sommarnätter som är lyckliga på riktigt, skönlitteratur, vin och allt sånt där som gör en lycklig. Livrädd att allt jag längtar efter ska dunsta och försvinna. Då finns nästan ingenting mer. Nu är jag bara instängd. Går på samma gator. Samma stad. Samma platser. Samma andetag. Ingenting nytt. Kämpar allt jag kan för att känna nånting annat än det här. Känna någonting annat än samma midnattsgator. Jag brinner upp hela tiden, gör sånt som kan göra illa och som oftast även gör. Jag tänker att om jag går på fler konserter så kanske jag blir glad. Men jag kommer mig inte för nånting alls längre. Blundar, super, pratar, gråter och dör nästan hela tiden. Kanske är det så att jag redan känt allting man kan känna, aldrig känna mer. Bara känna sånt som känts förut fast inte lika starkt mer. Svart och svår. 

Det är kärleksord vid cafébord

Där sånt som är på låtsas viskas om

Och om och om igen

Det är ett melankoliskt andrum

Där tvivel blandas med extas 

Han där, han säger att du är seraf

Ett änglabarn

Men ingenting är på riktigt 

För du är bara jag

Och likt förbannat snurrar jorden 

Och jag står bara kvar

Sluter mina ögon

Snart finns inget kvar 

Kom hit
Sov med mig
Jag saknar dig

Det måste nog vara tyst ett tag nu. Jag dödsstädar. Städar undan för att sedan gå under. Jag går sönder inuti.

Du är för fin för att inte bli kär i älskling

Men det är sista gången nu

Ligger vaken på natten 

Gruvar mig över att du aldrig kommer fråga hur jag mår igen

Ge fan i mig

Jag hatar dig