När jag tänker på allt som i stunden inte kändes så speciellt så blir jag sådär klyshigt förälskad i livet, för allting känns nu. Allting känns bra nu. Och jag är så tacksam som äntligen kan skratta åt ingenting igen. Den här sommaren har varit en av dom viktigaste på länge tror jag. Jag har varit så mycket, överallt hela tiden. Jag dansade full till Veronica Maggio en natt i Juni, skedade med universums kanske vackraste människor, headbangade till Clatch och Maiden, och så var jag lite halv kär mest hela tiden, lite olycklig lite lycklig, jag dansade en del, drack vin, hånglade nästan varje helg, och kramades nästan varje dag, kommit nya människor närmre inpå livet, tänkt en del på allt och ingenting, trott alldeles för lite på ödet och kärlek, trott för mycket på hat och helvete, gett upp för många gånger, och rest mig upp alldeles för få. Aldrig, aldrig mer. Stanna där du är nu sa hon. Res dig upp, och känn efter, du vet vad du vill, gör vad du vill. Du är en fin människa sa han. Så jag försöker ett tag till. Fast att jag vet att det hade slutat så i vilket fall som helst. Det blir bra vad som en kommer, sa hon. 

Jag tror att vi var för trasiga. Och jag tror att du och jag var livrädda tillsammans, och utan varann. Jag tror inte längre att man kan välja bort kärlek. Kärlek händer hela tiden. “Jag tycker så mycket om dig, och det jobbiga är att du tycker om mig med” sa du. Och jag försökte verkligen vara smart den kvällen fast att jag egentligen ville hålla fast dig hela natten och be på mina bara knän om att du skulle vilja ha mig. Men det gjorde jag inte. Jag låg ensam kvar. Jätte tom. Jätte tyst. Jag var ingenting, ingenting.

Jag tror inte på oss isär. Kärlek händer. Hela tiden. Och jag är ledsen att det hände just dig, just nu. Och jag är ledsen att det hände just mig, med just dig.

Egentligen så vet jag ju att allt det jag säger är på låtsas. Allting handlar om en ständig skräck om att känna. Men jag vet , och jag vet att jag går under utan sånt som är på riktigt. Men på riktigt. Det gör så ont hur man än gör. Jag är livrädd för att vara med honom. Livrädd för att vara utan honom. Jag hatar, jag hatar, jag hatar. 

Saknar honom så mycket ikväll att det är svårt att hejda mig själv från att bryta ihop helt. Fingrarna i halsen. Ångest. Dö, dö, dö.

Man går isär. Som alltid. Aldrig hel, alltid trasig. Det är liksom så det fungerar.