När jag tänker på allt som i stunden inte kändes så speciellt så blir jag sådär klyshigt förälskad i livet, för allting känns nu. Allting känns bra nu. Och jag är så tacksam som äntligen kan skratta åt ingenting igen. Den här sommaren har varit en av dom viktigaste på länge tror jag. Jag har varit så mycket, överallt hela tiden. Jag dansade full till Veronica Maggio en natt i Juni, skedade med universums kanske vackraste människor, headbangade till Clatch och Maiden, och så var jag lite halv kär mest hela tiden, lite olycklig lite lycklig, jag dansade en del, drack vin, hånglade nästan varje helg, och kramades nästan varje dag, kommit nya människor närmre inpå livet, tänkt en del på allt och ingenting, trott alldeles för lite på ödet och kärlek, trott för mycket på hat och helvete, gett upp för många gånger, och rest mig upp alldeles för få. Aldrig, aldrig mer. Stanna där du är nu sa hon. Res dig upp, och känn efter, du vet vad du vill, gör vad du vill. Du är en fin människa sa han. Så jag försöker ett tag till. Fast att jag vet att det hade slutat så i vilket fall som helst. Det blir bra vad som en kommer, sa hon.