Lider av brist på dig idag, och igår också, och alla andra dagar innan det. Jag blundar och tänker på kyssar och kramar under täcket på mitt rum. Jag tänker på din röst, på fina ord och på känslor. Och så tänker jag på dina fingrar hur dom ritar symboler mot naken hud. Din hand i min. Det är fina dagar. Jag är rätt kär i dig, viskade jag med gråten i halsen. Rätt så sjukt jävla äckligt kär faktiskt, tänkte jag och log i hemlighet. 

Hur känns det? Jotack, bra. Tom blick ner i asfalt. Det är bara det att fula saker ibland är de vackraste. Tårar är ibland mer än skratt. Slag är ibland mer än kramar. Och så tror jag på hat, och på utplåning av människoarten, och på ingenting alls. Jag tycker om regn och åska, blåmärken som värker, och att vara naken i iskall snö. Hur mår du nu då? Jotack, det är okej med mig det gör bara väldigt ont ibland, och ibland känns ingenting alls. Det är så svårt det där.