Jag behöver skriva någonting lika långt som härifrån till en annan plats någon annanstans. För att jag läste hur fin den här helgen skulle bli. Men jag vet inte rikitgt om jag tror på nånting överhuvudtaget. För jag ville gråta mest hela tiden. Som en lite för känslig en. Kände mig så liten, och så ingenting som man bara kan känna sig. Och jag är så rädd för att falla dit igen. Så rädd för att gräva ner mig i täcken och inte våga röra ens ett lillfinger längre. Så rädd för att vara ensam, och livrädd för baksidan på din bil. Det är svårt det där. Hur rädslan alltid tar vid. Det blir mörkt redan vid 6 nu, förra veckan vid 7. Sen blir det jul, och lov och nångonting annat. Det vill jag inte, jag vet inte vad vi två är då. Jag vet inte ens om vi finns då. Ibland tänker jag att jag har all tid i världen och sen tänker jag att inte ens världen har all tid och jag är bara en väldigt liten bråkdel av allting som rör sig. Ja nästan ingenting faktiskt. Hur kan det göra så ont i något så obetydligt och litet så det inte ens syns från en annan del av universum. Det kanske är såhär det ska kännas. Som om jag väntar på att nåting ska krossa mig igen och igen och igen. Och sen så tycker jag om att leka med livet. Jag tycker om svarta nätter, ensam i en mörk skog. Jag tycker om för full, med ärr i handleder. Och jag tycker om stora motorvägar, där bilar kan köra över mig. Det bara är så. Det känns så. Hjärtklappning. Det kommer krossa dig igen och igen och igen. 

Vi åkte bil genom höst igår. Det är fint sa han. Och jag tänkte att det är konstigt det där. Hur allting kan vara så vackert när allting dör. Och så tittar jag på honom i smyg hela tiden, för att han har konturer likt de vackraste jag vet idag. Som horn i guld som inte finns egentligen. En saga liksom och jag håller andan. Det finns ord för fina för oss två nu. Men man tynar bort om man håller andan för länge älskling, jag försöker verkligen. Jag håller dom fångna bakom galler i revbensburen. Sålänge.