Jag är svart och vitt ibland. Ibland nånting däremellan eller intill. Ibland är jag sol och utslagna blomknoppar. Det varierar det där. Lite som morgon helt plötsligt är kolsvart natt du vet. Idag pratade vi om livets byggstenar. Om vad som är viktigt och inte viktigt alls. Och jag orkade inte lyssna, för jag tror inte på mallar, ramar, fyrkantiga rum. Mest så tror jag på musik faktiskt. Och att man får hålla nån hand ibland. Det räcker nog så. Resten är sunt förnuft. Man väljer själv hur högt man lever. Hur skitigt det är och vart man dansar naken. Igår var fint. Som alla andra gånger med honom. Som att få ligga nära en ängel i timmar. Han är fin, och varm och så kramar han mig tills jag kan andas igen. Du är snäll tycker jag. Jag försöker iallafall. Jag tycker så mycket om dig. Det är enkelt egentligen, som ett paradis för oss två. Sen kom höst, och folk frågar vad jag tänker på. Jag tänker på vinter, på snö och på mina bästa vänner, arenan och änglar ibland. Folk frågar hur jag mår. Jag mår bra, du kanske inte tror det, det finns ärr som visar på bedrägeri i såna här tider. Men jag har mitt rum, så många fina själar, jag har honom, och musiken och nånting jag tror på. Jag läker älskling. Bara det finns platser kvar som är detsamma som från början. Det blir liksom fint så.