Dina armar runt min kropp, tätt intill. Vi rörde oss i takt till musiken, ramlade ner i min säng. Dina kyssar över hela mig, berusade och unga. En midvinternattsdröm. Försiktigt, hud mot hud. Kyssar mot min hals. Prins. Och prinsessa. Vi kom tillsammans i december, kristmånad. 

Det tog verkligen alldeles för lång tid att bli ung. Allting var alldeles för tungt. Jag hann förblöda och dö hundratusentals gånger, gå sönder. Jag var obegriplig. En exploderande katastrof. Somnade och försvann, vaknade som damm.

Det gjorde mig ont att höra hans röst, inte för att jag saknar honom utan för att han gjorde mig liten. Hans röst, full i november. Jag helt orädd. Och så gick jag hem, lite omskakad tror jag, lite ledsen. Han frågade om det var lugnt, men det är aldrig lugnt. Jag kommer i all tid och evighet skämmas, bära med mig en ångest föralltid. En komplett idiot, var du. Och jag skäms för att jag lät dig vara det, och jag skäms för att jag var ditt offer. För att jag fick lekas med. Jag har varit så liten, så skör, så ledsen. Och jag skäms för att jag lät mig vara det. Jag blundar, vad är det som känns. Vad känner jag. Ingenting, bara liv. Och universum är ett monster, vi två. Nej, varför då.