Det var fint att se ditt ansikte.

Följa konturer,

fylla i,

klistra ihop.

Bortkastade chanser blev drömmar blev längtan.

Och jag vet att jag känner för mycket, och jag vet att det är fel.

Men jag kan inte rå för att jag känner och jag känner för mer. 

Men ibland var det fint att sitta ensam, gå ensam, finnas ensam.

Jag fick tid att tänka, läka och bytas ut. 

En kväll i Oktober så dansade änglar längst med kärleksstigen. De skrattade, omfamnade varann. Ramlade fram. Den natten var gudomlig, mäktig och vacker. Passionerat men okontrollerat. Och vi andades ungdom. Berusade och gränslösa. Och jag liksom slängde mig över din blyga individ. Vi hamnade bakom kulisserna till Romeo och Julia. Kysstes i kramar hela den natten. Du sa att jag var fin, och jag tror att jag skrattade. Vi två, det bara blev så.