Det var så längesen jag skrev någonting på riktigt nu. Dagar blir månader som blir till år, och jag undrar vart all tid tar vägen. Vart jag tar vägen, vart jag är påväg. Och om jag vill dit. Snart flyttar jag in mina kartonger som om det inte vore någonting alls. Och det skrämmer mig att jag inte med vemod stänger dörrar till det som varit och med spänning öppnar nya. Allting jag gör gör jag utan att unna det en enda tanke, som en axelryckning, en lätt suck. Inget mer. Som att det inte spelar någon roll. Inte spelar någon roll vem jag är, vart jag är, vem jag är med eller vart jag vill. Som om ingenting alls i mitt liv har någon betydelse. Jag går genom livet med ett svartvitt filter över allt jag ser, allt runtomkring mig. Letar febrilt efter färg. Bara nånting att färglägga allting som är fult och fint med. Men det är som att varje butik i hela världen slutat sälja färg till mig. Och jag önskar och önskar och önskar varje dag att det här inte är förevigt. För är det de så kan jag lika gärna dö här och nu, på parkbänken i stan.