Och jag minns alla gånger jag stått på rälsen och undrat hur det är att dö till ljudet av the fray, the Cure, Håkan. Om jag skulle blivit lyckligare då.

Vi åkte bil genom höst igår. Det är fint sa han. Och jag tänkte att det är konstigt det där. Hur allting kan vara så vackert när allting dör. Och så tittar jag på honom i smyg hela tiden, för att han har konturer likt de vackraste jag vet idag. Som horn i guld som inte finns egentligen. En saga liksom och jag håller andan. Det finns ord för fina för oss två nu. Men man tynar bort om man håller andan för länge älskling, jag försöker verkligen. Jag håller dom fångna bakom galler i revbensburen. Sålänge.

Helgen var fin. Som vanligt i hans armar. Vi åt chokladhjärtan och kollade på film. Hemma hos min mamma. Älskade fina mamma. Vad gör du mot dig själv. Jag tänker. Det som händer när vi dör är att livet går vidare precis som förr. Som Makus sa. Jag sitter på balkongen. Ute regnar det. Och jag kan inte bestämma mig för om jag mår bra eller inte. Om idag är en bra dag. Om det runtomkring är fint eller fult. Alla klyschor stämmer är den största klyscha som stämmer, att alla klyschor stämmer stämmer.

Jag minns ingenting längre, inte hur han rörde sig, hur han luktade eller hur hans röst lät i förtvivlan och i livets lyckliga stunder. Minns inte hur hans händer kändes mot min hud eller hur han kysste mig. Det är så konstigt hur saker som varit allting inte längre finns kvar. Han har suddats ut kvar finns bara konturer i papper. Jag minns inte om vi brukade hålla hand i bilen eller om han kysste mig hejdå. Jag minns inte stunderna vi älskade till ljudet av smattrande regn. Jag minns inte hur han såg på mig bara att det kändes i hela mig. 

Det var så längesen jag skrev någonting på riktigt nu. Dagar blir månader som blir till år, och jag undrar vart all tid tar vägen. Vart jag tar vägen, vart jag är påväg. Och om jag vill dit. Snart flyttar jag in mina kartonger som om det inte vore någonting alls. Och det skrämmer mig att jag inte med vemod stänger dörrar till det som varit och med spänning öppnar nya. Allting jag gör gör jag utan att unna det en enda tanke, som en axelryckning, en lätt suck. Inget mer. Som att det inte spelar någon roll. Inte spelar någon roll vem jag är, vart jag är, vem jag är med eller vart jag vill. Som om ingenting alls i mitt liv har någon betydelse. Jag går genom livet med ett svartvitt filter över allt jag ser, allt runtomkring mig. Letar febrilt efter färg. Bara nånting att färglägga allting som är fult och fint med. Men det är som att varje butik i hela världen slutat sälja färg till mig. Och jag önskar och önskar och önskar varje dag att det här inte är förevigt. För är det de så kan jag lika gärna dö här och nu, på parkbänken i stan.