Vi träffades i december han och jag. Förhoppningar och regnbågar, som Håkan sa. Och jag slutar aldrig förundras över hur varje liten punkt på hans kropp lyser upp likt rymdens alla stjärnor när han skrattar. Eller hur hans ögon får mig till tårar, för att allting hos honom känns i mig. För att mitt hjärta blir likt en vulkan när hans händer rör mig. Och för att han med gråten i halsen suckar "du har ju redan mig". Och jag, jag älskar dig.

Det var långhelg och jag hann göra allting jag nånsin drömt om med dig. Du sa, vi går genom livet och gör misstag hela tiden för att slutligen lyckas och göra nånting riktigt bra. Och jag tänkte att allt du sa var lika vackert som glittrande december snö och att jag älskar allt med dig, allt du säger till mig. Tack för att du får mig att se allting som är vackert igen. Tack för att du får varenda klyschig kärlekslåt att verka sann. Tack för att du säger att du aldrig lämnar mig, för jag tror på dig. Och jag tror på kärleken. Och på livet. Och allting som jag nånsin älskat. Tack vare dig är den allra minsta sak det vackraste igen. Tack vare dig kan jag sitta uppe hela nätter och blicka ut över stjärnhimmeln och älska allting med den.