Längesen känslor blev på papper nu. Längesen känslor överhuvudtaget kändes nu. Det mesta bara ligger och trycker på. Väntar och väntar. Tillslut går det inte att vänta mer. Och då bryter jag ihop. Ligger i fosterställning på mitt rum. Kan inte andas. Kan nästan ingenting. Andetag trycker på inifrån. Försöker ta sig ut hela tiden. Jag håller på dem. Vill inte att det ska komma för mycket på samma gång. Då bryter jag ihop. Och förstör igen. Förstör alltid. Igen och igen och igen. Jag längtar efter så mycket hela tiden. Längtar efter någon bara någon som kommer hit ibland och lägger en arm runt mig, jag längtar efter mamma, och livemusik, the cure, Håkan, sommarnätter som är lyckliga på riktigt, skönlitteratur, vin och allt sånt där som gör en lycklig. Livrädd att allt jag längtar efter ska dunsta och försvinna. Då finns nästan ingenting mer. Nu är jag bara instängd. Går på samma gator. Samma stad. Samma platser. Samma andetag. Ingenting nytt. Kämpar allt jag kan för att känna nånting annat än det här. Känna någonting annat än samma midnattsgator. Jag brinner upp hela tiden, gör sånt som kan göra illa och som oftast även gör. Jag tänker att om jag går på fler konserter så kanske jag blir glad. Men jag kommer mig inte för nånting alls längre. Blundar, super, pratar, gråter och dör nästan hela tiden. Kanske är det så att jag redan känt allting man kan känna, aldrig känna mer. Bara känna sånt som känts förut fast inte lika starkt mer. Svart och svår.