Skriv. Jag läser gärna, sa han. Ingen förstår det här sa jag. Men jag försöker väl ändå. Som allting annat jag fösöker med hela tiden. Ligger precis vid vattenytan i såna här dagar. Rädd för att slukas och drunkna. Jag har varit så nära många gånger. Trött på att tappa andan, trött på att det gör ont trött på att vara trött. Blir glad av just like heaven och Robert Smith. Av armar runt min trötta kropp och att somna på hans arm. Tänkte på hans läppar häromdagen. Blundade och tänkte att dom var mina på riktigt och att dom kysste mig lite överallt. Undrar så ofta när jag ska ge upp. Kämpar och kämpar hela tiden utan att ha någonting att kämpa för egentligen. Du vill ju inte prata med mig. Jo. Och så kallade han mig sin utan att tänka på det. Och jag blev alldeles varm och tårögd. Kanske är jag bara trött. Men när slutar man att vara trött då. När finns det plats för andetag tillräckligt stora att leva på ett tag. Jag längtar till sommar och iskallt vårvatten i april. Efter livemusik och nätter lika lyckliga som förr. Tänker att jag behöver någon annan. Men det går inte älskling. Jag är hellre ensam än lycklig med någon annan. Förlåt, för att jag gör saker så svåra. Förlåt för att jag är kär i dig. Förlåt för att det är såna tider nu. Jag lovar och lovar att jag ska bli frisk snart. Försöker och försöker hela tiden. Egentligen tycker jag att så mycket är vackert. Som att åka bil utan tak i midnatt, gator som går från iskalla till vårvarma, full i en konsertlokal. Förut kunde jag sträckläsa böcker i timmar, jag kunde predika om hur fint och vackert allting var, jag brydde mig om saker som mig själv och alla runtomkring. Nu vaknar jag knappt, ligger under täcket, runtom väggar helt ner kladdade av ärr. När det börjar bli mörkt går jag ut. Sitter på midnattsgator i timmar och drömmer om en massa fina saker. Röker lucky strike och dränker ångesten i tårar. Försök att andas. Jag vet inte om jag vågar. Det här är jag nu. Ångesten, paniken, svart och svår. Allt jag vill är allt jag inte får.