Jag tror att saker börjar kännas lite lättare nu. Trycket över bröstet är inte längre lika hårt. Allt som gör ont börjar avta. Sakta sakta. Vårdepression. Var det någon som sa. Ingenting värt att skära sår i handleder för. En illusion. Besviken. Jag kommer bli kär, full och lycklig. Nejnejnej. Och det konstiga är att jag är ju allt det där. Jag skriver poesi, skrattar, äter ost, hånglar rätt ofta, lyssnar på Håkan och punk, dansar och dricker vin, ibland blir jag kär och så längtar jag efter en massa bra saker som en egen stad, en egen lägenhet, nytt, och att bli äldre och att lära mig nya saker. Jag växer upp och faller in och blir allt jag alltid velat bli. Kär, full och lycklig. Jajaja.