Man måste vara realistisk för att lösa problem. Man måste känna efter, tänka efter och förstå. Men det går inte. Livet slutade gå för längesen. Mycket av allting blev fult.

Du är modig sa hon. Det är inte sant. I min värld så finns inte modig. Jag har slutat vara modig. Jag gör vad jag vill. Stänger av, utan att lyssna. I min värld är det tyst. Jag har byggt en mur runt min kropp. Men jag är inte där. Jag tittar bara på. Jag kan inte göra nånting. Jag bara tittar på när livet rinner av mitt ansikte. Jag känner det inte men jag kan se hur arg och besviken och trött jag är. Den kroppen längtar och längtar till någonting annat än det här. Men jag känner inget. Jag är inte där. Och jag kan inte göra nånting. Jag bara tittar på. Och känner absolut ingenting. Super, skriker, knullar, dör. Det blir kul, sa dom.

Jag är arg. Sa jag. Det ser man. Sa hon. Besviken, ledsen och arg. Jag ser det. Skriv. Sa hon. Skriv om ångest. Och vart den känns. Skriv om sånt som gör ont och sånt som är skönt. Jag nickade. Reste mig upp. Och gick därifrån.

Ångest, jag vet inte om det är ångesten jag fortfarande känner. Jag tror inte det. Jag är inte orolig eller rädd längre, jag är orädd. Jag är orädd för att göra mig själv illa, jag är orädd för natt, och sprindlar och för sorg. Jag tycker om sånt som dödar mig. Gör sönder mig inifrån. För sånt som förstör mig. Då kan jag sluta känna, sluta tycka om och sluta förlora. 

http://itsbigmamah.tumblr.com/

http://itsbigmamah.tumblr.com/

http://itsbigmamah.tumblr.com/

http://itsbigmamah.tumblr.com/

http://itsbigmamah.tumblr.com/

http://itsbigmamah.tumblr.com/

http://itsbigmamah.tumblr.com/

http://itsbigmamah.tumblr.com/

http://itsbigmamah.tumblr.com/

http://itsbigmamah.tumblr.com/

http://itsbigmamah.tumblr.com/