Läs här när du tvivlar tänkte jag en tidig natt i juni. Och nu är jag här. Tänker tillbaka och läser om alla ögonblick i mitt liv värda en rubrik. Och jag skäms över hur otacksam jag är, om hur länge jag längtat efter allt jag har nu men är likförbannat lika sorgsen. Det skrämmer mig. Tänk om det inte finns nånting i hela världen som kan göra mig lycklig mer än korta sekunder åt gången. Det skrämmer mig. Hur jag kan sitta mitt uppe i dom mest fantastiska ögonblick och tänka "var det här allt". Jag längtade efter studenten, jag längtade efter att bli kär i någon som var lika kär i mig tillbaka men ingenting av det där kändes mer än som en vindpust i nacken. Jag älskade det. Det gjorde jag. Varje dag. Mina vänner på studentdagen, mösspåtagningsfest. Min älskades kärleksförklaring, kyssar berusade på vin. Men det saknas något. Och jag kan inte sätta ord på vad det är. Kickarna. Jag saknar styrkan och rädslan av att vara helt ensam i allting. Att inte veta nånting alls. Det är så konstigt för när jag hade allt det där så ville jag inte ha det. Jag saknar ensam i ett konsertvimmel, eller full på tomma midnattsgator, jag saknar olyckligt kär. För att allt det där kändes i mig. Det svärtade så hårt att jag tappade andan många gånger. Snart måste jag åka härifrån, väldigt snart. Jag önskar att allting kunde få kännas lugnt nu. Men det är inte jag. Det har aldrig varit jag.