Det sägs att man börjar blöda när man besöker ett annat land. Ett annat universum. Jag tror att jag ska fly dit ibland. Blöda lite oftare. Rita tomma textrader på handled med rakblad. Jag är trött på trötta fötter mot trött asfalt. Trött på människor som ropar hej i ett mörkt centrum. Och jag undrar och undrar. När jag blir tvungen att släcka lampan i decembernatt. Vad är jag nu? Vad är jag förutom en trött pöl på cementgolv. Det spelas sorgsen musik på en snabbmatskedja i mitten av september. Ute dansar människor fulla på rödvin. Jag slutar ögonen några sekunder. Känner in allt det här jag lever i. Allt det här som andas runtomkring. Och jag önskar att jag älskade det. Önskar det så mycket att det nästan blir sant ibland. Men det går nog aldrig igen. För en vecka sen stod jag i publiken. Sjöng med till ord som gjort mig. Sekundär socialisation. Och jag vill så gärna vara en del av allt det där. Allt det där som är melodi. Bara då blir mitt hjärta helt igen. Ingenting. Ingenting alls i hela världen gör ont i mig just då. Till ett lokalbands toner. "Det här är inte bara världens bästa band, det här är the best song in the universe". Och så kysser Daniel mig. Likasinnad, lika lycklig i allt det där. Lika sårad. Lika sann.