Första kvällen spya och tårar som legat och bränt på länge nu. Inte kunnat sätta ord på nästan nånting. Vad är alla andra. Vad finns i alla andra. Förut en orkan, nu nästan ingenting alls. Jag lever, alla andra ser på. Suckar och försöker förstå. Jag minns inte hur lycklig kändes, minns inte exaltering eller längtan. Minns blodbad och trasiga knän. Försöker tänka på dans på bord. Försöker tänka på varma kramar i poolområdet. Eller promenader längst bargatan. Nästan alla här är änglar. Och jag är svart. Svart och svår. Dansar för att jag med hela mitt hjärta vill att det ska göra mig lycklig, hånglar med främlingar för att jag önskar så mycket att allt ska kännas lättare när någon rört min sköra kropp, häver i mig alkohol för att jag nästan gör vad som helst för att ramla omkull på en motorväg och känna någonting. Bara känna nånting annat än sånt som redan sparkat på mig. Jag är inte rädd för vem jag är, men livrädd för vad jag har blivit. Hur länge överlever man stryptag, slag, blodbad. Veckor, månader, år.