Och så blev det sensommar, solen sken sina sista starka strålar. Mina sista tunga andetag innan ett halvår av mörker. Inburad i ångest. Allt vi hade kvar nu var sommarens sista festival. Dricka fulsprit bland tonåringar som skulle förlora oskuld och spy ur sig allt som skulle bli början på ungdom. Här. I min stad. Och jag blundar och önskar dem allt jag fick. Lika ärr på lika trasiga handleder. Lika beröring i lika lakan. Jag blev stor här. Syster. Bror. Jag blev stor.

Det här halvåret vill jag vara glad.  Lycklig liksom. Tänka på sånt som attraktionslagen och positiv psykologi. Jag vill dansa full till Collie Buddz, kramas mest hela tiden, hålla hand ibland.

Första kvällen spya och tårar som legat och bränt på länge nu. Inte kunnat sätta ord på nästan nånting. Vad är alla andra. Vad finns i alla andra. Förut en orkan, nu nästan ingenting alls. Jag lever, alla andra ser på. Suckar och försöker förstå. Jag minns inte hur lycklig kändes, minns inte exaltering eller längtan. Minns blodbad och trasiga knän. Försöker tänka på dans på bord. Försöker tänka på varma kramar i poolområdet. Eller promenader längst bargatan. Nästan alla här är änglar. Och jag är svart. Svart och svår. Dansar för att jag med hela mitt hjärta vill att det ska göra mig lycklig, hånglar med främlingar för att jag önskar så mycket att allt ska kännas lättare när någon rört min sköra kropp, häver i mig alkohol för att jag nästan gör vad som helst för att ramla omkull på en motorväg och känna någonting. Bara känna nånting annat än sånt som redan sparkat på mig. Jag är inte rädd för vem jag är, men livrädd för vad jag har blivit. Hur länge överlever man stryptag, slag, blodbad. Veckor, månader, år.