Skriver panik inlägg i hopp om att allt ska försvinna. Vill att hemska saker ska ta form i bokstäver och ord på en skärm och stanna där. Det gör dom inte, dom slår tillbaka. Ger mig andnöd av för mycket tårar. Hemska saker blir hemskare när de tar form, allting låter lite mildare i mitt huvud, som sprängs snart. Jag går sönder snart, på riktigt tror jag. Som porslin som slår i asfalt från en balkong i ett höghus. Och så tänker jag att jag ska gå på firmafester och skaffa barn en dag. Och däremellan ska jag bli glad och ledsen, lämnad och funnen av många fula och fina människor. Jag ska bli äldre och mognare, det är iallafall vad som förväntas. Jag ska antagligen komma gåendes ut från många främmande hus, där det varit fest hela natten. Ibland gråtandes ibland lycklig. Jag ska bråka och reda ut saker. Sumera, räkna ihop, addera. Jag ska olyckligtvis bli kär några gånger till, lämnad och ledsen. Jag ska överleva och försöka hålla i mig. Och så ska jag tänka också. Tänka för mycket på allt. Jag ska tänka ur alla perspektiv som går att tänka sig. En dialog med mig själv, ständigt. som vanligt. Jag tänker att det här inte funkade, att det var bra att det blev såhär. Att jag aldrig ens var kär. Sen tänker jag att jag saknar dig så att det gör ont, att du är allt och förevigt. Och så tänker jag igen, på vin och sommar och på att jag tänker för mycket. Och jag längtar inte efter nåt, men ändå så mycket efter allt. Jag är rädd och förväntansfull. Ibland kommer det göra ont och ibland inte alls. Det är så svårt det där med livet. Så fult och så fint.