Mars, vårmånad. Det började ljusna, kvällarna blev längre. Och jag blev lyckligare. Det regnade kärlek, och det började äntligen kännas lite. Livet blev livet, och lite av det som gjorde mig ensam försvann. Alla stenar började sakta bytas ut mot fjärilar, och jag skrattade lite mer på riktigt än förut. Den månaden hann jag lite för mycket, men jag längtade aldrig bort där ifrån. Från allt som fick mig att känna något annat än det här. Jag var lycklig ibland. Som när jag sprang genom ett centrum berusad på alkohol, och som när vi ramlade fram en vårnatt, och som när jag vaknade med din hand i mitt hår. Alla dom kvällarna som du höll hårt om mig, jag tror att jag tyckte om dig. Det regnar ute, det slår hårt mot fönstret i mitt rum. Jag är själv ikväll, inte ensam bara själv. Och jag älskar regnet, hur det slår och hur jag tittar på. Och när det slutar så blir det tyst. Nu finns bara mina andetag kvar, och jag ler lite. Släpper inte taget. Inte än på ett tag.