I helgen så låg jag i nån annans säng någon annanstans. Han var lika fin som vanligt. Kyssar över hela mig, händer som smekte rumpa och lår. Ja, jag älskar dig. Helt lycklig inombords så tänkte jag att det är bäst att jag drar i mig allt av honom nu. Ser till att jag håller i honom hårdare än mina armar orkar. Snart åker jag härifrån igen. Då kanske vi dör i varann. Och det var nog tur att jag fick hålla i hårt den här sista helgen i november, det var nog tur att jag fick vara lyckligast på jorden en sista gång det här året iallafall. För dagen därpå så låg jag gråtandes i min säng. Omfamnad i hans armar. Jag älskar dig. Och så slutade det där. I tragik. Iskall november. Jag klarar mig utan dig, jag är lyckligare såhär. Mer jag, mer fri, mer påriktigt. Men tack för att du sa att du tyckte om mig. Tack för alla gånger du räddat mig. Och tack för att jag fick bli kär i dig. 

Min tid har varit rent blodblad ett tag nu. Jag har sprungit naken med knivar i ryggen. Jagats av sånt som jag alltid vetat allt om, alltid haft kontroll över. Jag trodde aldrig att jag skulle ligga iskall på stenblock. Jag trodde aldrig att jag skulle längta så efter död. Tänkt, drömt, ständigt fantiserat om ett alldels för ungt flickhjärta, hur den muskeln plötsligt slutar slå. Hur pulseringen plötsligt skulle avta. Och hur jag inte skulle finnas mer. Jag pratade om döden med min syster idag. Hon är bara två år. På tvn hade vi precis begrundat hur en fisk blivit gammal och dött, och hur fisken sedan grävts ner i jorden. Hon sprang runt som en yr höna resten av den kvällen, och frågade och letade efter fisken. Hon förstod inte hur den bara kunde försvinna. I himlen sa hon och peckade uppåt. Jag nickade. Vart i himlen frågade hon då. Jag vet inte, sa jag lika fundersam som hon var. Sånt där vet man inte, och jag kanske borde låta bli att ta reda på det ändå. Jag kanske bara borde sitta kvar här i soffan och låta tiden stanna så fort hennes stora ögon ler mot mina. Jag kan ta livet av mig en annan gång tänkte jag.