Och så undrar jag igen.

Varför stryker du min kind?

Ibland tror jag nästan att du är min. 

Jag bara ligger kvar här och skrattar i nytvättat hår. Inombords orkan. Jag gråter och gråter och gråter tills jag aldrig mer kommer kunna gråta igen. 

Jag är ett melankoliskt andrum. Mjältsjuk. Utanpå fast innanpå. Jag ville visa dig älskling. Visa att ingenting rör mig. Ingenting aldrig mer känns i mig. Men jag går nog i kras snart. Spricker som porslin. Okontrollerat. Från grunden. Invärtes skador. Sånt som inte går att limma ihop igen. Mitt hjärta blöder, konstant. Min mage tänker. Logik och etik. En smutsig säng. Det är december nu. Ute finns ingen snö. Bara rått och kallt och meningslöst. Här inne vidrör händer. Och jag undrar hela tiden. Varför kysser du mig så, när du ändå bara går. 

Men jag vet inte om det är möjligt älskling. Jag vet inte om man kan komma över. Glömma bort hur kärlek va. Saken är den att mitt hjärta alltid kommer slå några extra slag när jag tänker på vem du va. Saken är den att jag nog aldrig kommer glömma bort din ryggrad, varenda liten punkt på dig gör mig svag. År går, jag vet, jag vet. Men jag ska på festival sen, skeda med vänner, kyssa nya. Det blir bra det här. När jag får dricka vin och dansa till kom igen Lena i sommarregn. När snö smält, vår passerat, och sommar är här. Stjärnor sa att kärlek finns där, att jag klarar det här. 

Jag lovar mig själv

Vaknar mitt i nätter

Trycker tummar

Varför 

Kanske är på tiden nu 

Stå upp

Ge mig själv chans att andas syre

Vara lycklig och frisk ett tag 

Kanske borde så mycket

Jag lovar mig själv

Vaknar mitt i nätter

Lovar och lovar