Det är snart slut nu. Del ett. Idag samlade jag ihop mina sista saker på jobbet. Samlade ihop ett halvår av ren och skär lycka och packade ner i min väska. Tittade till dom små människorna en sista gång innan jag stängde dörren en sista gång och önskade med hela mitt hjärta att det går bra nu. Att dom klarar sig. Dom små människorna. Dom har varit ren och skär lycka för mig i allt det där som inte är det. Jag önskar att det går bra nu. Att dom växer och blir stora såsom jag växte av dom. Idag skrev vi en lista över det sista som ska göras innan allt är historia. Alla skavsår, alla tårar jag torkat alla smutsiga lakan. Att lämna det här är någonting jag har drömt om sen jag gick sönder där i höstnatten. 2013. 2013 när jag träffade honom. Han som under flera år höll mig precis ovanför ytan. Han som jag älskade så våldsamt och så mycket. Vi grät alltid tillsammans. Vi gjorde alltid slut tillsammans. Och det gjorde så ont i oss båda. Så ont att jag än idag kan minnas hur det kändes som att hela jag gick sönder. Hur det kändes som att hela vi gick sönder. Älskade stad. Älskade musik. Älskade. Jag kommer sakna så det gör ont ibland. Och ibland inte sakna alls. Jag måste åka nu. Det finns ingenting kvar här för mig. Allting är försonat med all min sorg. Allting jag ser gör ont nånstans i mig. Allting jag ser påminnar om någonting som har brutit ner mig. Jag behöver nya historier. Nya sagor att berätta. Nytt liv. Nya äventyrer. Jag tror att nästa stora äventyr är att bli mamma. En liten människa. Någon att hålla fast i. Någon att älska. Vi får se. Kanske kommer jag dit med. Men först flytta. Först överleva lite till. Bara lite till.       

Äntligen har jag ett tangetbord framför mig igen. Mina fingrar har kliat i tre år nu. Äntligen får jag utlopp för alla mina känslor i bokstäver igen. Min överkänslighet. Mitt svaga jag. Som ingen rikitigt trodde var jag. Minusgrader heter jag nu eller aprilbarn. Någonting som låter fint, ord som jag tycker om. Om sex dagar flyttar jag. En annan stad. Ett annat liv som jag inte vet nånting om egentligen. Från ett inarbetat mönster till någonting som kanske känns lite mer i mig. Jag tänker fortfande mycket på parkbänken i stan, tänker mycket på förgågna kärlekshistorier, tänker fortfande mycket på vin och poesi, tänker fortfande mycket på det mesta faktiskt. Vem är jag om jag inte är svart och svår. Om jag inte är tragik och panik. Jag vet inte längre. Vet inte om jag är vuxen eller barn.