Äntligen ligger jag hemma i min säng igen. Äntligen får jag tid att skriva här. Äntligen kan jag sitta på balkongen en söndagsnatt utan att någon frågar vad det är. Ska det verkligen kännas så? Ska äntligen verkligen vara det som känns efter en helg i hans armar. Ska äntligen verkligen vara det som känns efter dygn av ömhet och kärlek så stark att jag nästan vill falla ihop på asfalten och gråta ibland. Jag kanske borde vara själv ett tag. Nån vecka eller så. Ladda om. Tänka om. Känna efter och räkna ut. Har brutit ihop flera gånger den här helgen. Utmattad av allt som känns, allt som kräver minsta lilla från mig. Som ett glas där vattnet står precis ovan kanten, sekunden innan allting rinner över. Och han sa jag älskar dig ändå. Hur ska det här gå tänkte jag. Han vet ingenting. Hur svår jag är. Han vet inte att när jag blir tyst så är ingenting bra. Inte jag, inte du, inte vi. Han vet inte att jag älskar rödvin och cigaretter på trasiga parkbänkar, han vet inte att jag älskar poesin och allting som står skrivet, han vet inte att allt jag tänker är så vackert att det nästan inte går att tänka, han vet inte att jag älskar så djupt och intesivt att inte ens den vackraste av fiskar kan ta sig dit ner, han vet inte att jag i timmar kan gå längst sommarvarma midnattsgator eller att jag ibland faller ihop på köksgolvet i ren panikångest och drömmer om allting som kan göra mig ont. Men jag älskar honom oändligt ändå. Jag älskar hur han flera gånger om dagen gör tappra försök till vackra kärleksförklaringar och hur han suckar djupt och lyckligt och talar om för mig varje dag hur fantastisk jag är. Idag såg han djupt in i mina ögon och sa någonting om att han önskade att han kunde ta en del av min smärta. Och jag fick bita mig hårt i läppen för att undvika tårar likt floder. Och när han gått därifrån vände jag mig om och tårarna bara kom från ingenstans och allt jag kunde tänka på var hur perfekt han var. Hur lycklig jag var. Hur allting med honom gjorde mig knäsvag. Och så kom sommaren till Sverige, Tidigt i maj. Det regnade andra helgen i månaden och jag tänkte att hela Sverige gråter glädjetårar för oss två. För att två hjärtan fann varann en kall Januarikväll i ljuset från gatulyktorna, en kväll då bara skatorna såg på. Det luktar sommar på balkongen nu, nästan varenda kväll. Det luktar alla stunder i livet som jag varit som lyckligast. Det luktar av alla stunder i läroverkspark. Smaken av sommarens första öl. Sommarens första kyss. Festivaler och alla människor jag nånsin älskat. Tack för sommar, tack för Marc. Tack för att mitt hjärta fortfande vill slå.