Hamnade i en taxi påväg någon annanstans. Vi pratade om vapendraman och draman överhuvudtaget. I någon annans lakan rörde han mig. Fingrar mot trasig hud. Jag hatar dig. För att du etsat dig fast på min näthinna varje gång någon rör mig. Varje gång någon känner för mig. 

Hon grät tårar på bartoalett. Beklagade sig över änglar som kanske inte förstod. Men änglar förstår alltid. Änglar är väktare, rådgivare, domare och krigare. Precis som du, tänkte jag. Änglabarn.

Jag börjar bli kär tror jag. Lite kär. Lite förälskad. Försöker att inte känna någonting. Se allt i svartvitt. Det blir enklast så. Skrev en gång att du är det finaste som finns. Då var jag också kär. Fast i någon annan. Livrädd går jag över aska. Alltid påväg nånstans. Antingen med tårar i öga eller euforisk. Galen. Snart har jag möte. Vi ska strukturera, planera. Sen ska jag gå hem. Och låtsas som att allting är som vanligt igen.