Det gör alltid ont att höra den man älskades namn, suckade jag. Förlåt, sa pappa. Det var inte meningen att göra dig illa.

David Bowie dog häromdagen, och Lemmy dog häromveckan. Vi tappar dom en efter en. 

Jag började skolan igen, jag gick tillbaka till att somna mitt på dan. 

Hittade nån. Men mig kan man inte bli kär i. Mig kan man inte känna någonting alls för.

Mormor saknar mig, det var krismöte på skogskapellet och pratcafé för alla kämpar. Jag gjorde ingenting åt det. Jag åkte hem, rökte på balkongen, grät till nån dålig låt och skrattade åt nån komiker som skämtade om parmiddagar. Skäms, skäms, skäms. För att jag inte är Katitizi eller Olof Palme, eller någon inspirationskälla överhuvudtaget.