Jag minns inte vad det var du ville att jag skulle skriva. Så jag skriver allt jag tänkt på. Allt jag känt. Allt jag inte känt. Det mesta är nog en illusion, det mesta är nog på låtsas. Blundar, somnar. Jag tror inte på någonting längre. Inte på kärlek, inte på mig eller dig. Jag ser ingenting längre. Ingenting är fint eller på riktigt. Det är så svårt att andas. Så svårt att hitta platser att vara lycklig på. Slänger mig på cykeln en sen lördagskväll. Hinkar fulsprit. Ramlar in. Ramlar ut. Kysser främlingar. Gråter. Skriker. Blundar och somnar om. Repeat. Och så tänker jag på honom nästan hela tiden. Saknar och längtar och gråter nästan hela tiden. Hans läppar mot min panna, hans hand i mitt hår. Jag älskar, jag älskar, jag älskar dig. Det hade säkert kunnat bli bra, men det blev det inte. Det vet ju du med. Sa han. Och jag fick krampaktigt lägga mig i fosterställning och försöka andas. Följa ramar. Andas. Kväva skrik. Fylla badkar. Ren förtvivlan. Som om något tagit sönder mig inifrån och ut. Och så dör man. Och sen ska man leva igen. Repareras. Bli hel. Och man vill nästan ingenting längre. Ser ingenting längre. Bara drunknar och dör. Om och om igen. Repeat.