Och så undrar jag igen.

Varför stryker du min kind?

Ibland tror jag nästan att du är min. 

Jag bara ligger kvar här och skrattar i nytvättat hår. Inombords orkan. Jag gråter och gråter och gråter tills jag aldrig mer kommer kunna gråta igen. 

Jag är ett melankoliskt andrum. Mjältsjuk. Utanpå fast innanpå. Jag ville visa dig älskling. Visa att ingenting rör mig. Ingenting aldrig mer känns i mig. Men jag går nog i kras snart. Spricker som porslin. Okontrollerat. Från grunden. Invärtes skador. Sånt som inte går att limma ihop igen. Mitt hjärta blöder, konstant. Min mage tänker. Logik och etik. En smutsig säng. Det är december nu. Ute finns ingen snö. Bara rått och kallt och meningslöst. Här inne vidrör händer. Och jag undrar hela tiden. Varför kysser du mig så, när du ändå bara går.