Det sägs att man börjar blöda när man besöker ett annat land. Ett annat universum. Jag tror att jag ska fly dit ibland. Blöda lite oftare. Rita tomma textrader på handled med rakblad. Jag är trött på trötta fötter mot trött asfalt. Trött på människor som ropar hej i ett mörkt centrum. Och jag undrar och undrar. När jag blir tvungen att släcka lampan i decembernatt. Vad är jag nu? Vad är jag förutom en trött pöl på cementgolv. Det spelas sorgsen musik på en snabbmatskedja i mitten av september. Ute dansar människor fulla på rödvin. Jag slutar ögonen några sekunder. Känner in allt det här jag lever i. Allt det här som andas runtomkring. Och jag önskar att jag älskade det. Önskar det så mycket att det nästan blir sant ibland. Men det går nog aldrig igen. För en vecka sen stod jag i publiken. Sjöng med till ord som gjort mig. Sekundär socialisation. Och jag vill så gärna vara en del av allt det där. Allt det där som är melodi. Bara då blir mitt hjärta helt igen. Ingenting. Ingenting alls i hela världen gör ont i mig just då. Till ett lokalbands toner. "Det här är inte bara världens bästa band, det här är the best song in the universe". Och så kysser Daniel mig. Likasinnad, lika lycklig i allt det där. Lika sårad. Lika sann. 

Och så blev det sensommar, solen sken sina sista starka strålar. Mina sista tunga andetag innan ett halvår av mörker. Inburad i ångest. Allt vi hade kvar nu var sommarens sista festival. Dricka fulsprit bland tonåringar som skulle förlora oskuld och spy ur sig allt som skulle bli början på ungdom. Här. I min stad. Och jag blundar och önskar dem allt jag fick. Lika ärr på lika trasiga handleder. Lika beröring i lika lakan. Jag blev stor här. Syster. Bror. Jag blev stor.

Det här halvåret vill jag vara glad.  Lycklig liksom. Tänka på sånt som attraktionslagen och positiv psykologi. Jag vill dansa full till Collie Buddz, kramas mest hela tiden, hålla hand ibland.

Första kvällen spya och tårar som legat och bränt på länge nu. Inte kunnat sätta ord på nästan nånting. Vad är alla andra. Vad finns i alla andra. Förut en orkan, nu nästan ingenting alls. Jag lever, alla andra ser på. Suckar och försöker förstå. Jag minns inte hur lycklig kändes, minns inte exaltering eller längtan. Minns blodbad och trasiga knän. Försöker tänka på dans på bord. Försöker tänka på varma kramar i poolområdet. Eller promenader längst bargatan. Nästan alla här är änglar. Och jag är svart. Svart och svår. Dansar för att jag med hela mitt hjärta vill att det ska göra mig lycklig, hånglar med främlingar för att jag önskar så mycket att allt ska kännas lättare när någon rört min sköra kropp, häver i mig alkohol för att jag nästan gör vad som helst för att ramla omkull på en motorväg och känna någonting. Bara känna nånting annat än sånt som redan sparkat på mig. Jag är inte rädd för vem jag är, men livrädd för vad jag har blivit. Hur länge överlever man stryptag, slag, blodbad. Veckor, månader, år.

Du får fria händer den här gången sa han. Skriv vad du vill, hur du vill. Okej sa jag. Och tänkte på livskris och världskrig. Och jag vet inte alls vad jag känner inuti. Jag lever på impuls. Ett liv utan hämningar.

Jag springer gator upp nästan hela tiden. Och någon frågade mig vad jag tycker om den här staden, dom här midnattsgatorna. Och jag älskar det så mycket och jag hatar det på samma gång. Varenda litet avtryck här är på riktigt. Jag har skrattat och gråtit och skrapat knän i asfalt här. Kastat glasflaskor i betong, ramlat ut och ramlat in. Blivit kär och lämnad, sårad och trasig. Kramat gamla vänner, kysst nya. Och jag kan inte annat än att medge att allt är så vackert, så svårt men så fint. Tack för att saker går sönder ibland. Tack för min älskade syster och min älskade bror. Tack mamma och pappa. För allt jag fick se, allt jag lärde mig. Tack livet för att du gör som du vill ibland. Tack för att jag hamnade här. Bland dom här själarna. Jag sitter i uppehållsytor och skrattar mest hela dagarna, smygröker på förbjudet område, och dricker starkcider en valborg. Tack för Debaser i Stockholm. Tack för musik. Håkan Hellström och the cure. Och tack hela livet för att det är så svårt och fint nästan hela tiden. Hela helgen dansade jag bugg till dålig musik, drack finsprit hos en fin vän, blev lite kär i Little May, och ännu lite kärare i mina vänner. Hela helgen bara fanns jag, skrattade mig lycklig nästan hela tiden. Bara blundade, följde med, sjöng med.

Människor här frågor om jag verkligen är lycklig nu. Och jag vet aldrig vad jag ska svara, hur är man lycklig. Skyller allting på mediciner och terapi. Det känns lite förbjudet att glädjas åt allt det här som finns. Det känns lite förbjudet att skratta till vacker musik när det finns så mycket fult överallt. Jag längtar tillbaka till den jag var då, är redo att gå tillbaka dit igen. Till att vara någon som tror på en massa bra saker, som gör en massa bra saker. Som hoppas och drömmer mest hela tiden. Det pirrar lyckligt i min mage nästan hela tiden nu. Som om jag längtar efter någonting stort. Som om jag slår gnistor och glöder lite mer än förr. Men så frågar nån om han är kvar, hur jag känner och vad jag tänker. Var tyst. Jag försöker glömma namn och fina stunder. Försöker glömma hans röst och hur han luktade. Drömmer att jag somnar i hans famn ibland. Tryggt och lugnt. Vaknar. Förtvivlad. Men sånt där går ju över säger dom. Men det bara brinner, bultar och blöder. Och så dör en del av mig. Och sen ska jag försöka leva igen, försöka andas. Lugnt. Tryggt. Och jag klarar mig, det vet jag. Det är så mycket fint här redan, runtomkring mig. Jag är orolig för dig, säger dom. Men jag kan inte låta bli att vara sån. Jag vill leva på gränsen till att inte leva mer. Leka med eld mitt i nätter, klättra högt, råna banker, sjunga allsång med främlingar, hoppa på bussar till okänd hållplats. Tack för hjälp. Tack alla eldsjälar. Tack musik. Tack alla sorger och bedrövelser. Tack min gitarr och alla fina album. Tack cigaretter och sommarnätter. Och så slår klockan 02.00 en söndagskväll och jag är glad att imorgon är en ny dag. Glad att det finns ännu mer att göra. Att det är fest nästa helg. Sommarlov. Att jag träffat Ronja och Mirjam. Att Jennie och Ella finns. Och Amanda. Alldeles runt hörnet. Glad att det finns liv, glad att jag lever. Och att det luktar varm sommarnatt på balkongen en söndag i Juni. Du är speciell, som en ängel. Så säger mamma ganska ofta och stryker min kind. Jag älskar henne. En sen kväll i Maj, under sensommar, när löv faller, kyliga vinterkvällar, idag och imorgon. Föralltid. Och så viskar hon jag älskar dig också. Tårar sakta sipprandes för trötta kinder. Och jag tänker att det vackraste jag vet är jag älskar dig med gråten i halsen. Tack.

Jag minns inte vad det var du ville att jag skulle skriva. Så jag skriver allt jag tänkt på. Allt jag känt. Allt jag inte känt. Det mesta är nog en illusion, det mesta är nog på låtsas. Blundar, somnar. Jag tror inte på någonting längre. Inte på kärlek, inte på mig eller dig. Jag ser ingenting längre. Ingenting är fint eller på riktigt. Det är så svårt att andas. Så svårt att hitta platser att vara lycklig på. Slänger mig på cykeln en sen lördagskväll. Hinkar fulsprit. Ramlar in. Ramlar ut. Kysser främlingar. Gråter. Skriker. Blundar och somnar om. Repeat. Och så tänker jag på honom nästan hela tiden. Saknar och längtar och gråter nästan hela tiden. Hans läppar mot min panna, hans hand i mitt hår. Jag älskar, jag älskar, jag älskar dig. Det hade säkert kunnat bli bra, men det blev det inte. Det vet ju du med. Sa han. Och jag fick krampaktigt lägga mig i fosterställning och försöka andas. Följa ramar. Andas. Kväva skrik. Fylla badkar. Ren förtvivlan. Som om något tagit sönder mig inifrån och ut. Och så dör man. Och sen ska man leva igen. Repareras. Bli hel. Och man vill nästan ingenting längre. Ser ingenting längre. Bara drunknar och dör. Om och om igen. Repeat. 

Skriv. Jag läser gärna, sa han. Ingen förstår det här sa jag. Men jag försöker väl ändå. Som allting annat jag fösöker med hela tiden. Ligger precis vid vattenytan i såna här dagar. Rädd för att slukas och drunkna. Jag har varit så nära många gånger. Trött på att tappa andan, trött på att det gör ont trött på att vara trött. Blir glad av just like heaven och Robert Smith. Av armar runt min trötta kropp och att somna på hans arm. Tänkte på hans läppar häromdagen. Blundade och tänkte att dom var mina på riktigt och att dom kysste mig lite överallt. Undrar så ofta när jag ska ge upp. Kämpar och kämpar hela tiden utan att ha någonting att kämpa för egentligen. Du vill ju inte prata med mig. Jo. Och så kallade han mig sin utan att tänka på det. Och jag blev alldeles varm och tårögd. Kanske är jag bara trött. Men när slutar man att vara trött då. När finns det plats för andetag tillräckligt stora att leva på ett tag. Jag längtar till sommar och iskallt vårvatten i april. Efter livemusik och nätter lika lyckliga som förr. Tänker att jag behöver någon annan. Men det går inte älskling. Jag är hellre ensam än lycklig med någon annan. Förlåt, för att jag gör saker så svåra. Förlåt för att jag är kär i dig. Förlåt för att det är såna tider nu. Jag lovar och lovar att jag ska bli frisk snart. Försöker och försöker hela tiden. Egentligen tycker jag att så mycket är vackert. Som att åka bil utan tak i midnatt, gator som går från iskalla till vårvarma, full i en konsertlokal. Förut kunde jag sträckläsa böcker i timmar, jag kunde predika om hur fint och vackert allting var, jag brydde mig om saker som mig själv och alla runtomkring. Nu vaknar jag knappt, ligger under täcket, runtom väggar helt ner kladdade av ärr. När det börjar bli mörkt går jag ut. Sitter på midnattsgator i timmar och drömmer om en massa fina saker. Röker lucky strike och dränker ångesten i tårar. Försök att andas. Jag vet inte om jag vågar. Det här är jag nu. Ångesten, paniken, svart och svår. Allt jag vill är allt jag inte får. 

En sån kväll. Önskar att varenda billjus och varenda litet fotsteg i den här stan vore hans. Jag hatar att jag älskar dig som Håkan sa