Vi träffades i december han och jag. Förhoppningar och regnbågar, som Håkan sa. Och jag slutar aldrig förundras över hur varje liten punkt på hans kropp lyser upp likt rymdens alla stjärnor när han skrattar. Eller hur hans ögon får mig till tårar, för att allting hos honom känns i mig. För att mitt hjärta blir likt en vulkan när hans händer rör mig. Och för att han med gråten i halsen suckar "du har ju redan mig". Och jag, jag älskar dig.

Det var långhelg och jag hann göra allting jag nånsin drömt om med dig. Du sa, vi går genom livet och gör misstag hela tiden för att slutligen lyckas och göra nånting riktigt bra. Och jag tänkte att allt du sa var lika vackert som glittrande december snö och att jag älskar allt med dig, allt du säger till mig. Tack för att du får mig att se allting som är vackert igen. Tack för att du får varenda klyschig kärlekslåt att verka sann. Tack för att du säger att du aldrig lämnar mig, för jag tror på dig. Och jag tror på kärleken. Och på livet. Och allting som jag nånsin älskat. Tack vare dig är den allra minsta sak det vackraste igen. Tack vare dig kan jag sitta uppe hela nätter och blicka ut över stjärnhimmeln och älska allting med den. 

Idag googlade jag på sexuellt våld gentemot kvinnor i krigsdrabbade länder. Hela skolan var finklädd i kostymbyxor och stilettklackar. Genomgick irriterande samtal med en fin vän. Kokade kaffe hos mormor. Hörde Ella sjunga så vackert att jag blev lycklig i hela kroppen. Och stirrade stint in i ögon jag börjar bli kär i. Varm i hela kroppen sjönk jag ner i en äcklig gammal skinnsoffa till ljudet av the cure live på dvd. Tänkte på kärlek och att Ella nog är det finaste jag har än idag. I helgen ska jag tillbaka till stallet. Äntligen. Längtar efter svart päls mot mina fingertoppar. En varm mule mot min kind. Så enkelt och så fint på samma gång. Älskade häst. Älskade Ella. Älskade liv. Tänk om även jag kan bli lycklig en dag.

Råkade radera gamla anteckningar av förhoppningar och regnbågar. Minns bara en.
Varför skulle jag vilja bli av med en av få människor jag vill prata med på daglig basis, sa han. Jag grät, för jag älskar dig än.

Åt helvete med blåa knän, sorgliga synder och gator som alltid tar slut. Jag vill ha sprit, poliser och förbjudna skyltar. Nej nej nej. Jag vill ha dig naken i baksätet i min bil, jag vill ha dig lycklig på bargatan och i och utanpå. Åt helvete med himlen. Jag kommer aldrig dit ändå. Och det är tomma ord alltihop. Saker jag tänker. Periferin. Ytterzoon. Marginal. Jag vill inte förlora dig. nej nej nej

Hamnade i en taxi påväg någon annanstans. Vi pratade om vapendraman och draman överhuvudtaget. I någon annans lakan rörde han mig. Fingrar mot trasig hud. Jag hatar dig. För att du etsat dig fast på min näthinna varje gång någon rör mig. Varje gång någon känner för mig. 

Hon grät tårar på bartoalett. Beklagade sig över änglar som kanske inte förstod. Men änglar förstår alltid. Änglar är väktare, rådgivare, domare och krigare. Precis som du, tänkte jag. Änglabarn.

Jag börjar bli kär tror jag. Lite kär. Lite förälskad. Försöker att inte känna någonting. Se allt i svartvitt. Det blir enklast så. Skrev en gång att du är det finaste som finns. Då var jag också kär. Fast i någon annan. Livrädd går jag över aska. Alltid påväg nånstans. Antingen med tårar i öga eller euforisk. Galen. Snart har jag möte. Vi ska strukturera, planera. Sen ska jag gå hem. Och låtsas som att allting är som vanligt igen.