Det var så längesen jag skrev någonting på riktigt nu. Dagar blir månader som blir till år, och jag undrar vart all tid tar vägen. Vart jag tar vägen, vart jag är påväg. Och om jag vill dit. Snart flyttar jag in mina kartonger som om det inte vore någonting alls. Och det skrämmer mig att jag inte med vemod stänger dörrar till det som varit och med spänning öppnar nya. Allting jag gör gör jag utan att unna det en enda tanke, som en axelryckning, en lätt suck. Inget mer. Som att det inte spelar någon roll. Inte spelar någon roll vem jag är, vart jag är, vem jag är med eller vart jag vill. Som om ingenting alls i mitt liv har någon betydelse. Jag går genom livet med ett svartvitt filter över allt jag ser, allt runtomkring mig. Letar febrilt efter färg. Bara nånting att färglägga allting som är fult och fint med. Men det är som att varje butik i hela världen slutat sälja färg till mig. Och jag önskar och önskar och önskar varje dag att det här inte är förevigt. För är det de så kan jag lika gärna dö här och nu, på parkbänken i stan.

Början på slutet. Villa dovre. Och jag tänker att det faktiskt är sant. Allting jag gör är bara början på slutet. För allting tar ju slut tillslut. Och jag vet inte hur det känns. Om det känns skönt eller om det faktiskt skrämmer mig.

Landsbygdstrafik kl 06 en tisdag. Jag jobbar dag. Sen ska jag hem till min käreste. Och jag tänker att det inte är smärtfritt att älska, älskas. Tänker fortfarande på henne ibland. Lika livrädd idag som då att visa mig svag i dina ögon. Det är lättare att sparka på någon som redan ligger ner. Och jag tänker att om jag låter tårar rinna längst kinder framför dig så försvinner en del av vad jag är för dig. Rädd för vad du kan göra mot mig. Rädd för hur ont det skulle göra.

Läs här när du tvivlar tänkte jag en tidig natt i juni. Och nu är jag här. Tänker tillbaka och läser om alla ögonblick i mitt liv värda en rubrik. Och jag skäms över hur otacksam jag är, om hur länge jag längtat efter allt jag har nu men är likförbannat lika sorgsen. Det skrämmer mig. Tänk om det inte finns nånting i hela världen som kan göra mig lycklig mer än korta sekunder åt gången. Det skrämmer mig. Hur jag kan sitta mitt uppe i dom mest fantastiska ögonblick och tänka "var det här allt". Jag längtade efter studenten, jag längtade efter att bli kär i någon som var lika kär i mig tillbaka men ingenting av det där kändes mer än som en vindpust i nacken. Jag älskade det. Det gjorde jag. Varje dag. Mina vänner på studentdagen, mösspåtagningsfest. Min älskades kärleksförklaring, kyssar berusade på vin. Men det saknas något. Och jag kan inte sätta ord på vad det är. Kickarna. Jag saknar styrkan och rädslan av att vara helt ensam i allting. Att inte veta nånting alls. Det är så konstigt för när jag hade allt det där så ville jag inte ha det. Jag saknar ensam i ett konsertvimmel, eller full på tomma midnattsgator, jag saknar olyckligt kär. För att allt det där kändes i mig. Det svärtade så hårt att jag tappade andan många gånger. Snart måste jag åka härifrån, väldigt snart. Jag önskar att allting kunde få kännas lugnt nu. Men det är inte jag. Det har aldrig varit jag.

Äntligen ligger jag hemma i min säng igen. Äntligen får jag tid att skriva här. Äntligen kan jag sitta på balkongen en söndagsnatt utan att någon frågar vad det är. Ska det verkligen kännas så? Ska äntligen verkligen vara det som känns efter en helg i hans armar. Ska äntligen verkligen vara det som känns efter dygn av ömhet och kärlek så stark att jag nästan vill falla ihop på asfalten och gråta ibland. Jag kanske borde vara själv ett tag. Nån vecka eller så. Ladda om. Tänka om. Känna efter och räkna ut. Har brutit ihop flera gånger den här helgen. Utmattad av allt som känns, allt som kräver minsta lilla från mig. Som ett glas där vattnet står precis ovan kanten, sekunden innan allting rinner över. Och han sa jag älskar dig ändå. Hur ska det här gå tänkte jag. Han vet ingenting. Hur svår jag är. Han vet inte att när jag blir tyst så är ingenting bra. Inte jag, inte du, inte vi. Han vet inte att jag älskar rödvin och cigaretter på trasiga parkbänkar, han vet inte att jag älskar poesin och allting som står skrivet, han vet inte att allt jag tänker är så vackert att det nästan inte går att tänka, han vet inte att jag älskar så djupt och intesivt att inte ens den vackraste av fiskar kan ta sig dit ner, han vet inte att jag i timmar kan gå längst sommarvarma midnattsgator eller att jag ibland faller ihop på köksgolvet i ren panikångest och drömmer om allting som kan göra mig ont. Men jag älskar honom oändligt ändå. Jag älskar hur han flera gånger om dagen gör tappra försök till vackra kärleksförklaringar och hur han suckar djupt och lyckligt och talar om för mig varje dag hur fantastisk jag är. Idag såg han djupt in i mina ögon och sa någonting om att han önskade att han kunde ta en del av min smärta. Och jag fick bita mig hårt i läppen för att undvika tårar likt floder. Och när han gått därifrån vände jag mig om och tårarna bara kom från ingenstans och allt jag kunde tänka på var hur perfekt han var. Hur lycklig jag var. Hur allting med honom gjorde mig knäsvag. Och så kom sommaren till Sverige, Tidigt i maj. Det regnade andra helgen i månaden och jag tänkte att hela Sverige gråter glädjetårar för oss två. För att två hjärtan fann varann en kall Januarikväll i ljuset från gatulyktorna, en kväll då bara skatorna såg på. Det luktar sommar på balkongen nu, nästan varenda kväll. Det luktar alla stunder i livet som jag varit som lyckligast. Det luktar av alla stunder i läroverkspark. Smaken av sommarens första öl. Sommarens första kyss. Festivaler och alla människor jag nånsin älskat. Tack för sommar, tack för Marc. Tack för att mitt hjärta fortfande vill slå.

Han skrev jag älskar dig längst min handled en sen aprilnatt. Gjorde rakbladssår till ärr. Och jag tänkte på hur fin han var i blått neonljus. 

Och jag undrar nu i efterhand hur jag kunde fylla en människa som aldrig älskat mig med så många vackra ord som jag inte ens visste fanns.

Det tog slut i början av April. Vi tog slut. Som allting annat som tar slut. Den kvällen gjorde hela jag ont. Som en klump i magen som rörde om i hela mig. Han kysste nån annan medans jag satt vid busshållsplatsen påväg hem. Aprilnatt. Det duggade ute, min hud var iskall och jag tänkte på dig. Dina ögon i ljuset av neon. Din nakna hud i månljus. Någon frågade mig den kvällen om jag ville följa med hem, nej sa jag. Och tänkte att jag har ju dig. Åkte hem, rökte på balkongen och drack mig återigen full på vin i kolsvart dunkel.