Minusgrader

Senaste inläggen

Av Rebecka Williamson - 9 november 2018 13:24

Skriv inte här sa hon. Någon kan ju se. Skriv inte här. Förlåt men det här är mitt rum. Här kan jag va. Trasig, ledsen, arg. Här kan jag va. Jag skriver inte här för att jag vill att hela världen ska tycka synd. Jag skriver här för att få luft. För att få andas.
Vi bråkar nästan varje dag nu. Och jag önskar att han kunde göra slut så att jag åtminstone kunde få sakna lite. Jag är så pressad älskling. Jag vet det. Jag med. Allting jag nånsin älskat är snart bortblåst. Alla tonårsnätter, alla platser, blod svett och tårar, alla kyssar som varit ett adjö, alla händer jag kramat, alla danser jag dansat, alla låtar jag älskat.

Av Rebecka Williamson - 9 november 2018 13:14

Tomma rader. Tom själ. Jag vill så gärna skriva. Vill så gärna känna. Vill så gärna dricka på tok för mycket vin. Sluta upp med nån fin. Förlåt.

Av Rebecka Williamson - 26 april 2018 20:35

21. 3 dagar kvar. Är du framme än? Nej jag vet inte. 4, 5, 6 hållplatser kvar. Så mycket att sakna. Minns långa promenader. Både du och jag trasiga. Minns sprit kvällar. Minns sjunga med till Veronica Maggio. Norslund. Jag hos dig. Vi tröstade varann. Sommar, höst, vår, vinter. Jag saknar dig. Minns utekväll. Varje kväll. Supa sig full på parkbänk i stan. Kyssa nån ful. Slicka, hångla, sug. Cykla hem igen, lika olycklig som du. Minns doften av röka på. Ensam i ett rum med två. Aska mot mitt lår. Aj. Vi vill ligga med dig. Nej tack. Hejdå.

21

Av Rebecka Williamson - 13 april 2018 09:15

21. 3 dagar kvar. Är du framme än? Nej jag vet inte. 4, 5, 6 hållplatser kvar. Så mycket att sakna. Minns långa promenader. Både du och jag trasiga. Minns sprit kvällar. Minns sjunga med till Veronica Maggio. Norslund. Jag hos dig. Vi tröstade varann. Sommar, höst, vår, vinter. Jag saknar dig. Minns utekväll. Varje kväll. Supa sig full på parkbänk i stan. Kyssa nån ful. Slicka, hångla, sug. Cykla hem igen, lika olycklig som du. Minns doften av röka på. Ensam i ett rum med två. Aska mot mitt lår. Aj. Vi vill ligga med dig. Nej tack. Hejdå.

Av Rebecka Williamson - 13 oktober 2016 19:43

Det börjar rinna över nu. Saker som har legat och väntat på att få kännas känns nu och jag visste att det skulle bli såhär. Känslor kvävs, jag känner ingenting och plötsligt känner jag allting, jag är ett vrak, igen. Jag har inte haft sån här enorm ångest sen jag dränkte mina sorger i alkohol och sex, repeat. Jag är så ledsen för att min student blev fiasko och för att jag inte kände nånting när the Cure klev på sen. Så ledsen för att jag inte är någon man vill ha. Och för att jag lever än idag. Gör mig en tjänst och bara slappna av, sa han. Jag försöker. Jag har försökt i år nu. Jag är så ledsen för att jag aldrig i hela mitt liv känt mig hemma nånstans i hela världen. Så ledsen för att det enda jag vill är att krypa upp i mammas famn och gråta i timmar. Du är en ängel, säger hon. Vi åt middag med bekanta förra veckan och jag kämpade febrilt emot pulserande tårkanaler. Bra att man kan prata för sig, sa hon. Vad tyst du är, säg nåt, sa hon till mig. Och jag mumlade något obegripligt till svars och tänkte att här tar det slut. Här måste det ta slut. Vem vill ha någon som inte kan prata för sig. Varför skulle nån överhuvudtaget välja mig. Förlåt älskling för att jag ligger här. Jag är så ledsen för att ingen tagit mig på allvar. För att ingen frågat om vad som hände och vem som gjort vad, vem som tagit vart. För att du inte ens vet att det hände i kvarteret här runt hörnet. Lägenhetshus. Trappuppgång. Högsta våningen. För att ingen vet att de män som jag fortfarande träffar på ibland är några utav dem som tog på mig trots att jag sa nej nej, jag vill inte. Hej. Kram. Hur är det med dig. Hejdå. Hoppas vi ses nån dag. Jag har blivit våldtagen, suckar jag. Jaha vad jobbigt, vet du vad jag har gjort idag. Nej. Berätta. Snälla

Av Rebecka Williamson - 31 augusti 2016 01:18

Du är hybrid sa han. Ja kanske det tänkte jag och tänkte att det nog är en bra sak att va.
Jag åkte buss genom höst idag. Det var fint. Jag grät lite och kämpade febrilt för att få tårar att sluta rinna när en tjej pratade med mig. Jag tänkte att jag har aldrig velat stanna kvar och lämna en plats så mycket på samma gång. Hur mår du? Bra. Fast tårar rinner och rinner. Jag kan snart fylla ett badkar älskling. Jag vet inte om det är olycka eller lycka som drabbat mitt hjärta. Eller vad det är som gör att jag gråter. Kanske pustar jag ut. Kanske är min kropp slut. Efter allt det fina som blev efter år av utmattning. Oroa dig inte älskling. Jag är sån här. En dyster melankoli. Jag vet inte om det är något dåligt. Jag har aldrig sätt det så aldrig riktigt tänkt att det inte får vara så. Jag bryter ihop, skriker, bankar, gråter. Som en vulkan av fina och fula tankar som gör det ohanterligt att bara stå stilla och känna efter, tänka efter. Jag flyr alltid. Inte för att jag är feg och ger upp utan för att jag behöver något slags utlopp för allting som känns i mig. Fyra väggar räcker aldrig till när jag blir sån där. Därför flyr jag. För att det är så mycket enklare att tänka allt det där om stjärnhimmeln står ovanför mig och lyssnar. Det låter kanske galet. Men jag älskar det ibland. För att det känns i mig så starkt och så mycket. Jag har alltid älskat sånt som känns starkt och mycket. Förlåt mig för att jag inte är den du vill att jag ska vara. Förlåt mig för att jag gråter i kudden mitt natten. Förlåt mig för att jag allt för ofta kommer krypandes upp i din famn. Förlåt mig. Men jag har aldrig haft någon som jag älskat så som jag älskar dig. Förlåt mig. Men det är du som känns i mig. Det är du som får någonting att överhuvudtaget kännas i mig. Som lättnad och panik på samma gång. Jag är så rädd för att vara lycklig men så lycklig att jag blir rädd. Det är så skrämmande att veta att om jag ramlar nu så ramlar du med mig. Det är så skrämmande att veta att jag inte längre behöver klara allting själv att jag ibland får för mig att jag måste påminna mig själv att ingenting är förevigt. Jag är så rädd att förlora så rädd att inte vara perfekt att jag ber om ursäkt i mitt huvud gång på gång att jag tillslut inte orkar be om ursäkt mer. Jag låg i fosterställning på ditt golv idag. Bara låg där och grät och hulkade efter luft och tänkte på allt jag vunnit och förlorat. Tänkte på allt jag har nu. Tänkte på hur du luktar och hur du skrattar. Och grät för det istället. För att jag funnit någon som gör mig så lycklig att jag glömmer bort vad jag heter ibland. Vad gjorde du med mig. Jag var ett vrak, en ruin den där decemberkvällen när vi träffades. Hade konsumerat alkohol i mängder i flera månaders tid, ristat rakbladssår i handleder i halvår. Och så stod du där i decembersnön och jag blev kär. Bestämde mig bara. Att nu slutar jag. Och istället för att unna mig ärr längst handled så unnade jag mig många timmar i dina armar. Tack älskling. För att din kropp gjorde min hel. Tack älskling för att sår blev ärr och för att mitt hjärta sakta blev helt igen. Tack för att du skrev jag älskar dig längst min arm i april. Tack för att du tog mig med i din bil till Norge och visade mig sånt som är så vackert att det är svårt att beskriva med ord. Tack för alla kvällar och nätter framför maraton av filmer. Tack för alla gånger du sagt att jag är vacker och för alla gånger du håller min hand. Tack för att du lagade allt det där som alla andra gjorde sönder. Jag älskar dig för det. 


Skapa flashcards